På senaste tiden har jag raderat två inlägg i gästboken.
Jag tyckte att de två gästerna så kapitalt missförstått det jag skrivit att jag bara poff utplånade deras åsikter.
Inläggen var inte elaka, tvärtom, det var välmenande, snälla, fina, goda inlägg av rara personer. Rentav kärleksfulla.
Och ändå raderade jag.
Bara klickade på musen och avlivade inläggen.
Det är enbart jag som har makten att radera inlägg i gästboken på www.finistere.se
Webmästaren Anders Åhlén och korrmästaren Lova Karlsson har möjligheten att tekniskt göra det, men eftersom det är min hemsida så får de inte göra det.
Inte utan mitt tillstånd.
Det är min gästbok, min hemsida, min blogg – min makt.
Att radera inläggen gav mig en känsla av total och oinskränkt makt.
En hemsk känsla.
Fasansfull.
Makten att utplåna en annan människas mening.
En tid – något år innan jag flyttade från Sverige – var jag jurymedlem i ett antal mycket hedersamma litterära sammanhang.
Jag blev vald till det och var stolt över det och satt stolt med på sammanträdena och deltog stolt i prisutdelningarna tills jag plötsligt insåg att det här står jag inte ut med.
Stoltheten försvann och ersattes med en känsla av skam.
Att ha makten över att någon blir vinnare och i och med det alla andra förlorare, försvinnare.
När jag själv får ett litterärt pris – då blir jag glad, tacksam, stolt. Då tycker jag det är rätt och bra. Särskilt pengarna – att ha pengar på fickan, på kontokortet, pengar till böcker och nya rollerballpennor, nytt strykjärn och färdiglagad sushi.
Men att själv sitta där med makten över äran och prispengarna – tack men totalt nej tack.
Idag har jag klippt mig och köpt en plattång till mitt nya hår.
Så nu har jag makt att platta till mitt korta hår hur mycket och ofta jag vill och för det tänker jag inte ha dåligt samvete och känna någon skuld.
Men det borde jag.
Hårstrån är också människor, ett enda hårstrå är lika proppfullt med DNA som hjärnan och hjärtat och därmed lika i värde och mänskliga rättigheter.
Hanteringen av ansvar och makt – jag vill att någon ska komma och hålla min maktfullkomlighet i schack.
Någon annan än jag själv.
Det är bara det att då tar det inte.
Allt måste man göra själv.
Absolut allt.