Det är ljuset och vinkeln det handlar om. Hur förhålla sig till tidens förlopp – negativt eller positivt, mörkt eller ljust.
Det kan handla om valet i Frankrike – hur hantera de kommande fem åren och deras följder. Försöka se ljust på det eller tvärtom.
Det kan handa om tidens inverkan på människan, det ofrånkomliga åldrandet som denna artikel från The New Yorker handlar om. Åldern – den mot graven nedåtsträvande tyngdkraften, det levda livets inverkan på en människokropp. De spår en personlig katastrof kan sätta i en människas ansikte.
Jag läser inte recensioner av mina böcker och jag tittar aldrig på mig själv på TV.
Har aldrig gjort kommer aldrig att göra.
Men igår skulle jag se Plura på Gokväll, slår på TVn, springer ut i köket och sätter på vattnet till pastan, när jag får höra min egen röst eka från vardagsrummet. En trailer för ett program inspelat för några veckor är under sändning.
Jag kastar mig på fjärrkontrollen och stänger av.
Men inte innan jag har hunnit höra min tvärsäkra ton och se min sminkade uppsyn i TV-rutan.
Utdrag ur min kommande roman Sex och andra katastrofer i departementet Finistere:
“Varje gång jag får syn på mitt ansikte i en spegel ryser jag i hela kroppen som en kvinna som krockar med en fladdermus.
Den här perioden av mitt liv har ristats in i mitt ansikte som runskrift, på några veckor har jag åldrats hundra år. Det står skrivet rakt över mig för alla att se – den här kvinnan har ställt till det för sig, den här kvinnan har råkat illa ut.
Jag har blivit en stackare, ett offer.
Har jag?
Det här är inte jag.”
Bilden jag skymtade på trailern för TV-programmet, det ansiktet tillhör inte mig.
Det ansiktet tillhör TV, det är TV som visar upp min katastrof, inte jag. Jag har gått med på det, jag får skylla mig själv, men bilden av mig är inte min.
Den inre bilden och den yttre bilden, den yttersta ytligaste bilden av en människa – den som visas i TV – det är en bild, en vinkel, ett utsnitt, ett ljus.
Jag brukar säga om mitt skrivande att jag vill pressa in lite ljus, lite lätthet och humor mellan den mörka skoningslösa verkligheten och den berättelse om den som jag håller på med.
Lite lätthet, litet lust, lite humor, lite ljus.
Mer ljus, sa Goethe innan han dog, det var hans sista ord.
Eftersom jag inte tänker dö så kommer det inte att finnas några sista ord att citera efter mig.
Bara dessa upprepade pågående ord:
Mera ljus.
