Man tittar på en liten bebis, han gäspar, han sträcker på sig,
han viftar med sina små händer, han pruttar.
Han fäster blicken, han håller upp huvudet, han ler, han log mot mig!
Vilket mirakel.
Vad duktig han är, vad ljuvlig, vad fin.
Alla är duktiga. Och jag menar det inte negativt som Erlend Loe gör när han skriver om den norska duktigheten. Jag menar inte heller den svenska duktigheten.
Jag menar den så kallade vanliga människans vardagsduktighet, att vi håller upp huvudet, fäster blicken, viftar med händerna. Sträcker på oss. Ler.
Någon log mot mig på bussen!
Att varje morgon ta sig ur sängen, göra sig klar för sin dag, vad vi är duktiga.
Små bebisar i alla åldrar så länge det varar, vad fina och ljuvliga vi är.