Jag måste resa igen.
Måste hinna med planet, inte missa tåget.
Måste printa ut boardingpasset, måste ha ordning på biljetterna och rabattkorten.
Måste stiga upp för tidigt, inte komma för sent.
När jag blir stor ska jag aldrig flytta mig.

Time out of Mind, Trying to get to heaven.

The air is getting hotter
There´s a rumbling in the skies
I´ve been wading through the high muddy water
With the heat rising in my eyes
Every day your memory grows dimmer
It doesn´t haunt me like it did before
I´ve been walking through the middle of nowhere
Trying to get to heaven before they close the door

When I was in Missouri
They would not let me be
I had to leave there in a hurry
I only saw what they let me see
You broke a heart that loved you
Now you can seal up the book and not write anymore
I´ve been walking that lonesome valley
Trying to get to heaven before they close the door

People on the platforms
Waiting for the trains
I can hear their hearts a-beatin´
Like pendulums swinging on chains
When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more
I´m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door

I´m going down the river
Down to New Orleans
They tell me everything is gonna be all right
But I don´t know what “all right” even means
I was riding in a buggy with Miss Mary-Jane
Miss Mary-Jane got a house in Baltimore
I been all around the world, boys
Now I´m trying to get to heaven before they close the door

Gonna sleep down in the parlor
And relive my dreams
I´ll close my eyes and I wonder
If everything is as hollow as it seems
Some trains don´t pull no gamblers
No midnight ramblers, like they did before
I been to Sugar Town, I shook the sugar down
Now I´m trying to get to heaven before they close the door

Bob Dylan

Copyright © 1997 Special Rider Music

Ben Watt i Stockholm. Det är sant.
Han har skrivit Patient, han är hälften av Everything but the Girl, han är här!
Inte än men om ett par dar.

Info från Modernista:

Nu på torsdag den 5:e april kommer Ben Watt, ena halvan av duon Everything But The Girl till Stockholm. Hör honom prata om sin självbiografiska bok Patient (Finistère, 2007) i Modernistas lokaler på Kvarngatan 10, klockan 18.30. Samtalet leds av Bodil Malmsten. Inträde 30:-, gratis vid köp av boken.
Efter samtalet spelar Ben Watt skivor på The Cocktail Club på Grodan (Grev Turegatan 16).

Välkommen Ben!

Innan jag går iväg för att prata engelska med Ben Watt inför folk på Modernista måste jag bara delge alla som inte såg det själva den här notisen från DN igår den fjärde april.
Det ena har inte med det andra att göra.
Notisen klippte jag ut igår, har inte hunnit lägga ut den förut.
Och inte riktigt vetat varför jag blev så upprörd.
Jag vet att det handlar om tonen mycket mer än själva innehållet.
Personen som uttrycker sig i texten är Sveriges Radios kommunikationsdirektör.

Igår kväll såg jag det tyska mästerverket om Stasi, De andras liv på DVD.

Ja det var bara det.
Nu måste jag gå.

Nu har Ben Watt läst högt ur Patient på Modernista. Han läste inte den svenska översättningen av Niclas Nilsson, han läste ur sitt eget original och han var underbar. Eller hur man nu ska uttrycka det. Generös, fantastisk där i Modernistas vackra lokaler, design Lasse Sundh.
Lasse Sundh var inte där, han är i Syrien.
Så Lasse fick inte vara med om denna fina kväll.
Jag pratade konstig engelska och var uppenbart nervös men eftersom Ben Watt var den han är så blev det bra.
Fin och – jag kan inte säga annat – kärleksfull publik.
Fint och omtänksamt ordnat av Kristina och Elise och Jenny och de andra modernistorna.
Jag försökte övertala Ben Watt att skriva fler romaner men han var mer inne på att spela skivor på klubbar, han förklarade varför och man förstod.
Maybe when you are 55, försökte jag, men då sa han att finns 55-åriga DJ:s.
Och eftersom jag inte har några uppgifter om motsatsen så fick det stanna vid det.

Och om nu Ben inte skriver några fler romaner – desto mer anledning (som om det behövdes!) att läsa Patient.

Långfredag, långfredag, långfredag.
På långfredagen är det alltid kallt i Stockholm. Grått och kallt.
Små stackars blad som försöker slå ut på buskar och träd men inte har en chans.
Några vassa snöflingor i luften i Vasastan.
Alltid är det så på långfredagen i Stockholm.
Inga tidningar.
När jag var barn fick man inte spela kort på långfredagen.
Så gammal är jag.
Det var alltid kallt på långfredagen när jag var barn.
Påskris och starkt ljus, snön låg alltid kvar.
Små barn skulle synas men inte höras.
Och inte synas för mycket.
Långfredagen är alltid en mycket melankolisk dag.
Även om man inte är religiös.
Särskilt då kanske. Man har ju ingen uppståndelse att se fram emot.
Får ställa till uppståndelse själv om man ska få någon.

Den här bilden är tagen vid jul för två år sedan.
Samtidigt som den här.

Det var en väldigt dimmig jul i Finistère det året.
Dimmig och mild.

Jag vill hellre ha julklappar än påskägg, hellre ett jesusbarn än en korsfäst.

Glad påsk, säger alla.
Jag också.
Det är ju inte orden som räknas utan kommunikationen.

Ian McEwan kommer ut med en ny roman igen.
Igen!
Det var ju nyss, i förra veckan, i morse som den överreklamerade Saturday kom ut, så duktigt så man kan bli galen, jag blir galen på alla gubbar och deras stora romaner. Gubbar som Ian McEwan fast han är mycket yngre än jag.
Hur gör dom, hur gör han?

Jag råkar bläddra i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, min roman från 1994 och jag blir så arg att jag bara vill dö, en sådan machoroman utan gubbighet, så välskriven, rolig, tragisk och dramatisk, hur kunde jag och varför har jag inte kunnat göra det igen?
Varför har jag inte bara gjort det?

Ska jag säga varför?

Drar jag mig inte för att komma med en sådan kolossal klyscha, en sådan fruktansvärt gammal tråkig sanning, kan jag inte försöka vara lite underhållande i stället för att komma dragande med detta satans gamla därför?
Därför att jag är kvinna.
För att jag har fått den kvinnliga rollen i det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets Europa, kvinnotjafsrollen, den vårdande, den omhändertagande, den som sätter andra före sig själv-rollen, den som tar över där samhället har lagt ner, den obetalda, den som betalar med sitt liv, den som vårdar och sköter och tar hand om men inte sig själv.
Den som tänker att det går nog bra, det går alltid, det går lovely, det går finemang. Jag klarar mig alltid, jag skriver på lediga stunder, i vargtimmen skriver jag, det har kvinnor alltid gjort när de inte varit gifta med Leonard Woolf.
Skrivit eller tagit livet av sig.
Kvinnor är som de är, det ändrar sig inte, envist skrivande och ihärdigt tagande livet av sig.
Några lediga stunder blir det alltid, om inte får man väl lägga en timme eller två till respektive dygn.
Inte sant?
Jag sover ju ändå aldrig, jag är för trött.
För trött på att vara för trött.
För trött på att inte skriva mina stora romaner, för trött på att ha allting kvar när jag dör, att ta med mig romanerna i graven som man säger.
Så många kvinnogravar med så många oskrivna romaner på kvinnoromanernas superkyrkogård.

Det finns kvinnor som skriver stora romaner men alla kan inte vara Joyce Carol Oates.

Jag läser att Ian McEwan kommer ut med en ny bok, den heter On Chesil Beach. Jag har redan läst ett kapitel och det var så tråkigt att man blir tokig. Och så duktigt att man bara vill dö.

Den här texten handlar givetvis inte om Ian McEwans senaste bok och inte om mig, den handlar om en samhällsstruktur som ingenting rubbar, ingenting ändrar på.
Den är en politisk pamflett i en tid utan politik i ett land där – bara för att ta ett exempel – en vårdplats på ett barnsjukhus är för mycket begärt.

Från The Independent, 6 april.

Konsten att vara lycklig är till hälften medfödd, tio procent ligger i omständigheterna – hur man har det, var man bor, pengar och resten hänger på en själv.
Så nu gäller det bara att jobba på det.

Såg alla den fina artikeln Den engelske patienten om Ben Watt i DN?
Det var bara en sak:
Jag hade INTE mina svårmanövrerade skor för att jag hade hört att Ben Watt gillar att hans Tracey har högklackade skor!
Jag hade skorna för att det står roligt i boken om den sortens skor.
Det var en LITTERÄR syftning.
Alltid blir man utskämd.
Men artikeln var bra.
Det är bara det att när man är med själv är det alltid något fel.