Inte om Ian McEwan och inte om mig

Ian McEwan kommer ut med en ny roman igen.
Igen!
Det var ju nyss, i förra veckan, i morse som den överreklamerade Saturday kom ut, så duktigt så man kan bli galen, jag blir galen på alla gubbar och deras stora romaner. Gubbar som Ian McEwan fast han är mycket yngre än jag.
Hur gör dom, hur gör han?

Jag råkar bläddra i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, min roman från 1994 och jag blir så arg att jag bara vill dö, en sådan machoroman utan gubbighet, så välskriven, rolig, tragisk och dramatisk, hur kunde jag och varför har jag inte kunnat göra det igen?
Varför har jag inte bara gjort det?

Ska jag säga varför?

Drar jag mig inte för att komma med en sådan kolossal klyscha, en sådan fruktansvärt gammal tråkig sanning, kan jag inte försöka vara lite underhållande i stället för att komma dragande med detta satans gamla därför?
Därför att jag är kvinna.
För att jag har fått den kvinnliga rollen i det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets Europa, kvinnotjafsrollen, den vårdande, den omhändertagande, den som sätter andra före sig själv-rollen, den som tar över där samhället har lagt ner, den obetalda, den som betalar med sitt liv, den som vårdar och sköter och tar hand om men inte sig själv.
Den som tänker att det går nog bra, det går alltid, det går lovely, det går finemang. Jag klarar mig alltid, jag skriver på lediga stunder, i vargtimmen skriver jag, det har kvinnor alltid gjort när de inte varit gifta med Leonard Woolf.
Skrivit eller tagit livet av sig.
Kvinnor är som de är, det ändrar sig inte, envist skrivande och ihärdigt tagande livet av sig.
Några lediga stunder blir det alltid, om inte får man väl lägga en timme eller två till respektive dygn.
Inte sant?
Jag sover ju ändå aldrig, jag är för trött.
För trött på att vara för trött.
För trött på att inte skriva mina stora romaner, för trött på att ha allting kvar när jag dör, att ta med mig romanerna i graven som man säger.
Så många kvinnogravar med så många oskrivna romaner på kvinnoromanernas superkyrkogård.

Det finns kvinnor som skriver stora romaner men alla kan inte vara Joyce Carol Oates.

Jag läser att Ian McEwan kommer ut med en ny bok, den heter On Chesil Beach. Jag har redan läst ett kapitel och det var så tråkigt att man blir tokig. Och så duktigt att man bara vill dö.

Den här texten handlar givetvis inte om Ian McEwans senaste bok och inte om mig, den handlar om en samhällsstruktur som ingenting rubbar, ingenting ändrar på.
Den är en politisk pamflett i en tid utan politik i ett land där – bara för att ta ett exempel – en vårdplats på ett barnsjukhus är för mycket begärt.