Långfredag, långfredag, långfredag.
På långfredagen är det alltid kallt i Stockholm. Grått och kallt.
Små stackars blad som försöker slå ut på buskar och träd men inte har en chans.
Några vassa snöflingor i luften i Vasastan.
Alltid är det så på långfredagen i Stockholm.
Inga tidningar.
När jag var barn fick man inte spela kort på långfredagen.
Så gammal är jag.
Det var alltid kallt på långfredagen när jag var barn.
Påskris och starkt ljus, snön låg alltid kvar.
Små barn skulle synas men inte höras.
Och inte synas för mycket.
Långfredagen är alltid en mycket melankolisk dag.
Även om man inte är religiös.
Särskilt då kanske. Man har ju ingen uppståndelse att se fram emot.
Får ställa till uppståndelse själv om man ska få någon.
Den här bilden är tagen vid jul för två år sedan.
Samtidigt som den här.
Det var en väldigt dimmig jul i Finistère det året.
Dimmig och mild.
Jag vill hellre ha julklappar än påskägg, hellre ett jesusbarn än en korsfäst.
Glad påsk, säger alla.
Jag också.
Det är ju inte orden som räknas utan kommunikationen.