Jag tänker på presenter.
Inte julklappar, inte födelsedagspresenter, inte förväntade gåvor.
Jag tänker på presenter som någon utan orsak har tagit med sig från främmande länder, saker som någon jag känner har sett på en marknad i Marrakech, i Istanbul, på Kreta, i Taos, New Mexico. Sett och valt ut, köpt och betalat för, kanske förhandlat om priset, fått inslaget och sedan packat ner i bagaget för att ge till mig. Varit tvungen att checka in väskan i stället för att bara ha kabinbagage. Kanske fått betala övervikt.
Dessa presenter är det dyrbaraste jag har.
Att någon har tänkt på mig, att någon bryr sig om mig när han eller hon är på andra sidan jorden – i Kapstaden, i Hanoi. Att jag kan finnas i människors medvetande hur långt bort de än har åkt, hur mycket fantastiska distraktioner de än omges av, att jag kan ha sådana vänner. Ingen nämnd, ingen glömd.
(Det finns ett citat från Graham Greene som jag har använt som motto till min första det-är-ingen- ordning-på-bok: B-ställningar. Citatet formulerar någonting om det här. Så vitt jag minns. Men eftersom jag nyss har försökt få ordning på mina böcker så hittar jag den inte. Om det är någon som har B-ställningar, brunt omslag, utgiven 1987, lämna meddelande med citatet i gästboken om det passar.
Jag blev bönhörd direkt, tack Anne-Sofie.
Och så var det inte citatet ”Ni borde drömma mer mr Wormold. Verkligheten i vårt århundrade är inte sådan, att man kan se den i ögonen””ur Vår man i Havanna som jag tänkte på!
Utan ett annat där Graham Greene säger att denne Wormold tycker det är konstigt att han kan fortsätta existera i andra människors medvetanden när han inte själv är närvarande.
Men det här är ju också bra. Och att få svar på en fråga är också en present.)
Presenterna jag tänkte på innan jag kom på villovägar med Graham Greenecitaten är dyrbara inte enbart som vittnesmål om kärlek över viktgränsen, presenterna är det vackraste jag har.
De turkiska kuddarna, den i gult moirésiden med silvertulpaner, jag har den som prydnad, som en tavla i mitt arbetsrum. Den med bruna romber och mönster i grönt och purpurrött, handvävd i turkisk ull som jag har i ryggen på fåtöljen varje kväll när jag sitter vid DVD:n. Sidenpyjamasen från Hanoi, sidenschalarna. Alla böcker, anteckningsböcker, smycken och keramik.
Den lilla indianmattan från Taos, orange och violett, ingenstans har jag bott där den lilla mattan inte har haft sin plats.
Och att den turkiska konfekten från Istanbul, så obeskrivligt läcker med smak av mynta och rosenblad, är uppäten betyder inte att den är slut.
Jag vet inte varför jag tänker på de här presenterna just nu. Troligen är det för att jag har hamnat i en otäck situation med onda människor, troligen är det för att jag måste påminna mig själv om vilken lycklig människa jag trots allt är.