För länge sedan, långt före jul fick jag en förfrågan från Jan-Erik Göransson på SKTF Media om jag ville berätta om mitt första jobb för SKTF-tidningen. Eftersom jag en gång fått ett fint pris av SKTF så sa jag inte nej.
Inte nu, sa jag.
Häromdagen återkom Jan-Erik Göransson med sin förfrågan.
Och jag skrev texten här nedan.
När jag bad Lova att som vanligt korrekturläsa och godkänna innehållet i texten, sa hon att den var funk, det är hennes uttryck för Väl godkänd. Hon tillade dock att såvitt hon visste var det inte mitt första jobb.
Hon har rätt.
Sanningen är att det här jobbet var varken mitt första eller enda.
Jag har haft ett jobb till.
Det var på försäkringsbolaget Skandia, långt före Skandiaskandalerna. Jag rullade en vagn med försäkringsakter i korridorerna på Skandias huvudkvarter vid Sveavägen från 9 till 5.
Det är sanningen om mitt första jobb.
Men till sanningen har jag samma förhållande som Bob Dylan. Om Bob Dylan råkar snubbla över en sanning så sätter han sig på den och ser nogsamt till att den inte slipper iväg.
I vilket fall enligt vad han säger i sin självbiografi Chronicles Volume One.
**********
Mitt första jobb.
Mitt första – och hittills enda jobb – var ett drömjobb som jag inte minns hur jag fick. Någon kände någon, så måste det ha varit men vem som kände vem minns jag inte.
Mitt första jobb var att klippa roliga och intressanta tidningsnotiser ur svensk dagspress till programmet Gomorron i radion. Vid mitt tillträde leddes programmet av Carl-Uno Sjöblom som, när jag blev utnämnd till hedersdoktor förra året, skickade mig ett gratulationsmail, vi hade då inte hörts sedan sextiotalet.
När Carl-Uno Sjöblom efterträddes av Mona Krantz och Kent Finell ärvde de mig.
Jag minns inte hur länge det här pågick eller vad jag fick betalt. Bara det att jag fick betalt, jag fattar det fortfarande inte.
Själva uppdraget innebar att jag fick i stort sett alla svenska dagstidningar hem till rivningshuset, där jag bodde med man och litet barn i Segeltorp utanför Stockholm, varpå jag bläddrade igenom bunten och klippte ut det som jag tyckte var intressant och kul.
Sax fick jag hålla med själv.
När jag var klar med klippandet tog jag bussen till tunnelbanan i Fruängen och in till T-centralen. Vilket färdsätt jag använde för att komma till Radiohuset minns jag inte. Radiohuset låg där det fortfarande ligger på Oxenstiernsgatan på Östermalm i Stockholm.
I receptionen på Radiohuset lämnade jag sedan in mitt kuvert med urklippen. Eftersom Gomorron var ett tidigt morgonprogram hade programledarna redan gått för dagen, vare sig det var Mona Krantz och Kent Finell eller Carl-Uno Sjöblom.
Det här hände för nästan fyrtio år sedan och det fanns alltså varken fax eller Internet.
Jag vet inte om mitt klippande har satt några spår i radiohistorien men för mig är det ett fantastiskt minne som jag inte fattar att det är jag som har.
Eftersom jag av naturen är en galet passionerad tidningsläsare och alltid läser alla dagstidningar jag kommer åt, inklusive gratistidningarna när jag är i Stockholm eller Paris, så kan ingenting vara mer perfekt än att detta var mitt första jobb.
Och det hittills enda.