Varje gång jag skriver om verkligheten får jag välmenande, från hjärtat kommande och fruktansvärda tröstebrev om att det snart ska gå över.
Det ska inte gå över.
Det behövs ingen tröst.
Verkligheten går över när man dör och var och en som är bekant med min inställning till döden vet att den är helt och hållet negativ.
Att verkligheten inkluderar sjukdom och nöd är en del av helheten som inte går att eliminera utan att hela skiten ryker.
Det finns ingen tröst bara självklarheter.

Värmeböljan ligger som en elektrisk filt över trakten. Men det drar ihop sig till oväder från Atlanten.
En mörkviolett klematis blommar för ingen på uteplatsen. Den blommar vildsint och vackert, full av outslagna knoppar.
Det franska fotbollslagets seger över Brasilien visas om och om igen på tv. Och vi tröttnar inte på att se det. Inte förrän onsdag klockan 21.
Om ens då.

Vad jag menade var att vi till varje pris måste undvika att vara synd om, att bli offer.
Det går upp och ner och det är normalt.
Vi är inte sorgliga.
I kväll Tyskland – Italien, bon courage.

I morgon Sobril i dricksvattnet i hela Frankrike.

I kväll gäller det.
Det spelar ingen roll att det inte är viktigt.
Det är matchen – inte målet.
Säger vi.

Att fotboll heter ballon på franska gör dessutom att det hela inte verkar så seriöst.
Som det är.

Jag känner en ung man som hatar fjärilar.
Denne unge man står mig nära och är mig kär.
När jag fick veta att han hatar fjärilar blev jag bestört. En så god och ömsint person, och så hatar han den sköraste av varelser, den mest ömtåliga.
Efter att hela dagen ha försökt fotografera en fjäril förstår jag den unge mannen med hela min väggfasta själ.
Fjärilar är förhatliga. De är flyktiga, bara fladdrar bort. Vägrar kontakt, vill inte vara med. Fjärilar är obehagliga och asociala.

Författaren Vladimir Nabokov älskade fjärilar. Han fångade dem och satte på nålar bakom glas.
Jag har aldrig förstått hur han kunde göra så.
Förrän i dag.

Jag jagar fortfarande fjärilar.
Och får fast luktärter.
Mörkröda flygfän äter dahlior och liljeblad.
Min nya bok är på väg till provtryck, sista bildkorrekturet i går.
Den liknar ingenting.
Jag flyttar stenarna i stenpartiet, de vita för sig. Stora vita runda stenar och de grå runt lavendeln. Som det var från början.
Jag tänker på Samuel Beckett, hans kamp mot mullvadarna bakom den gråa muren till trädgården i Ussy.
No win, Samuel Beckett, no win.
Jag vattnar min gräsmatta.
Priset på vatten i Finistère är högre än någonsin, jag vattnar kopiöst. Om inte annat ska jag ha en grön gräsmatta om jag dör.

När trädgården är bara mullvadshögar och det krälar äckliga kryp på varenda planta brukar jag säga att det vore lika bra att asfaltera hela skiten.
Slut med det.
I dag när jag kom till min lilla stad för att som vanligt gå på apoteket var gatuarbetena som pågått hela våren avslutade.
Skyltarna med: Vi förskönar vår stad, nedtagna.
Liksom alla träd och blommor, varenda växt.
Magnolian vid kyrkan, allén med träden som fäller rosa blomblad i maj så hela gatan är ett rosa hav – aldrig mer.
Min lilla stad en asfalterad fyrkant, en öken, en parkeringsplats.

Den enda kvinna som synts i media i Finistère på senaste tiden är Amelie Mauresmo.
Men när hon vinner Wimbledon, får hon en glittrande prispokal att kyssa som Roger Federer då?
Får hon det?
Nej.
Hon får en bricka!
Och hon är jättetacksam för det.

Libanon, Israel, Irak, Iran, alla styrelserum där världens öden avgörs. Rolling Stones eller fotboll, män bara män.
Inget nytt med det.
Sa jag att det var något nytt?
Det är inget nytt.