Varje gång jag skriver om verkligheten får jag välmenande, från hjärtat kommande och fruktansvärda tröstebrev om att det snart ska gå över.
Det ska inte gå över.
Det behövs ingen tröst.
Verkligheten går över när man dör och var och en som är bekant med min inställning till döden vet att den är helt och hållet negativ.
Att verkligheten inkluderar sjukdom och nöd är en del av helheten som inte går att eliminera utan att hela skiten ryker.
Det finns ingen tröst bara självklarheter.
Värmeböljan ligger som en elektrisk filt över trakten. Men det drar ihop sig till oväder från Atlanten.
En mörkviolett klematis blommar för ingen på uteplatsen. Den blommar vildsint och vackert, full av outslagna knoppar.
Det franska fotbollslagets seger över Brasilien visas om och om igen på tv. Och vi tröttnar inte på att se det. Inte förrän onsdag klockan 21.
Om ens då.
