för att pigga upp mig.
Och lite pigg blev jag nog.

Jag rekommenderar:
Göran Rosenberg, denne välskrivande humanist,
Tankar om journalistik, finns i pocket.
Plikten, profiten och konsten att vara människa,
finns förhoppningsvis i pocket.
Utan facit, nyutkommen artikelsamling.

Oscar Wilde, Människans själ under socialismen, Ellerströms.
Inte så mycket socialismen i de former vi har sett den utan en rolig och totalt utopisk individualism.
Ännu mer utopisk nu än 1891 när boken kom ut.

Marie Antoinette av Antonia Fraser.
Den bok på vilken Sophia Coppola baserat sin film.
Stefan Zweig har skrivit en mycket mer underhållande Marie Antoinette men jag vet inte om den finns på svenska.
Men alla kan väl tyska?
Jag läser den på franska. Fortfarande med lexikon; jag har blivit så van vid att slå upp att jag skulle sakna det om det inte behövdes.

En roman som det är värt att lära sig franska för: Désintégration av Ahmed Djouder.
Efter att ha läst den ser jag kolonialismen och dess följder tydligt som på ett reklamplakat.
Jag förstår upproren i förorterna i Frankrike, hur det känns att vara ung fransk arab i dag – alienerad från sina föräldrar och deras värld och inte välkommen till den värld där man bor. Ständigt krävd på identitetshandlingar, trakasserad av polis och ordningsvakter: Papiers!
Désintégration är en roman och det är genom skönlitteraturen (och sällsynta journalister som Göran Rosenberg och Maciej Zaremba) jag lär mig historia och världspolitik.

Michael Connelly, The Lincoln Lawyer. Deckare om det amerikanska rättssystemet av författaren till bland annat Poeten, Svart eko och Svart is.
Har The Lincoln Lawyer inte kommit på svenska än så gör den det när som helst.

(Att jag också läser två böcker om Thomas Bernhard, Ténèbres, sammanställd av Claude Porcell, och A Companion to the Works of Thomas Bernhard, sammanställd av Matthias Konzett, är en sak mellan mig och mig själv.
OM det ändå mot alla odds skulle finnas någon annan som intresserar sig kan jag meddela att Ténèbres är bra och A Companion to the Works of Thomas Bernhard är dålig. Dålig för att den är von oben, parodiskt akademisk och förment saklig på ett sätt som är så långt ifrån Thomas Bernhard som man kan komma.)

Det blir mycket läst när man sitter vid en sängkant på ett sjukhus i Finistère och ser sin sjukling långsamt tillfriskna.

”That audio gear you bought is lovely, but now get it out of the damned plastic package. It’s not only theft proof. It’s customer proof.”
Förpackningsförbannelsen.

Äntligen sommar.
Luktärterna växer en decimeter om dan, irisen står manshög i rabatterna, rosorna blommar, hela baletten.
När jag kommer hem från sjukhuset på kvällarna sitter jag med fåglarna i trädgården och begrundar mitt verk.
För sex år sedan fanns inte trädgården.
Här var bara en plätt brun gräsplätt och en slänt, några grusgångar, en torr hortensia och ett trädgårdsskjul i grå betong.
Och nu är det rabatter och lagerhäckar och stenpartier, lammöron, knallrosa nejlikor, lavendel. Ett magnoliaträd och jasminbuskar.
Trädgårdsskjulet är målat i terrakotta och täckt av murgröna, kaprifol och klematis.
Vallmon, de stora röda vallmoblommorna hann jag inte se i år, de blommar så kvickt och intensivt.
På sjukhuset börjar sjuklingen ha tråkigt. I väntan på att han ska vara tillräckligt frisk för att bli utskriven ser vi på tennis, Roland Garros. Har fått en ny favorit, Gaël Montfils.

I den stora världen noterar jag en spydig ton i så gott som alla artiklar om Ségolène Royal: Hon är för välklädd, för vacker, hon vägrar att yttra sig om väsentliga saker som blir förytligade i utdrag, hon reagerar mot kvinnoförnedrande och snuskig reklam.
Jag är inte säker på att Ségolène Royal är Frankrikes räddning, men den här tonen…

Clearstreamhistorien, de påstådda hemliga konton som bland annat Sarkozy skulle haft, tonas mer och mer ner, folk orkar inte hänga med i turerna. Regeringskrisen verkar avvärjd.
Villepin surrar vidare.

Världen i övrigt fortsätter som vanligt.
Fler civila offer i Irak, kvinnor och barn, det är outhärdligt, det går vidare.
Och trädgården blommar och fåglarna kvittrar som dårar i Finistère.

Tack Ulla i Helsinki och Tollered, samt Birgitta, för att mitt raderade inlägg på den tredje dagen fick bli återuppståndet.

En bra nyhet och en dålig.

Den bra nyheten är att min sjukling har blivit utskriven från sjukhuset och nu kan betrakta sig som konvalescent. Vården var mycket noggrann och bra. Och massor med personal, bland annat en ung man som kom på eftermiddagen och fyllde på vatten i karafferna och frågade hur det stod i tennisen.

Den dåliga nyheten är att Gaël Montfils inte gick vidare på Roland Garros.
Att jag fortfarande inte fattar hur räkningen går till i tennisen och inte kan reglerna minskar inte nöjet med att se en uttrycksfull spelare som Gaël Montfils.
Återstår Raphael Nadal som spelar i dag, konvalescenten till förströelse på bättringsvägen.

Johan Croneman får Gerard Bonniers pris till kulturjournalist.
Äran och pengarna till rätt person, hurra!

Jag har ofta tänkt länka Johan Cronemans roliga, skärpta och stilistiskt fulländade TV-kolumner till denna min (fortfarande i brist på bättre benämning så kallade) blogg, men har jag gjort det?

En annan TV-kolumnist som alltid är på topp är Annina Rabe.
Jag har ofta förundrat mig över att dessa två är sådana föredömligt självständiga, kritiska och kvicka journalister.
Men har jag formulerat det?
Shame on me.

(Att jag använder shame on me i stället för jag borde skämmas, beror på att det känns bättre med shame on me.)

”Kul att Johan Croneman fick Bonnier-priset! Jag läser ofta hans recensioner, gillar hans ”stabila ilska” och självständiga tänkande. Han sticker ut från mängden.”
Birgitta.

Jag skulle göra en ny kategori, musik. Men det försvann och jag orkar inte göra om det.
Så här definierade jag kategorin:
Musik är det som går rakt på centrala nervsystemet utan att ta omvägen genom hjärnan.
Musikaliska människor är lyckliga.
Musik har allt som litteraturen inte har.
***
I dag när jag åkte fram och tillbaks till apoteket, de enda utflykter jag gör numer – jag har glömt hur havet ser ut, hörde jag Because the Night med Patti Smith på bilradion.
Det enda som kan få mig att känna längtan efter att vara ung är att höra Because the Night med Patti Smith, jag fick tårar i ögonen, en gammal tant som sitter i sin Rover och sjunger med i Because the night belongs to lovers, så jävla patetiskt.
Tills jag kom på att Patti Smith är en gammal tant själv, vi gör som vi vill.
Hela vägen.
Ingen bestämmer.
Jag vill i vilket fall inte vara ung igen.
Två saker som jag definitivt inte vill – dö och bli ung igen.

Sedan spelades en låt (låt?) från Bruce Springsteens senaste CD, Oh, Mary, Don’t You Weep.
Jag blev så glad.
Bruce Springsteen lät som om han hade roligt och det är det enda jag begär av en artist, glädje och talang.
Inte för att Patti Smith låter så glad.
Fast det beror förstås på hur man definierar glädje.

0 – 0!
Quel bordel!
Till och med de franska kommentatorerna var bestörta.
Jobbiga dagar.
Sjukdomar att överleva, krig och förtryck, fotbollsvm och tennisfinalen på
Roland Garros mellan Rafael Nadal och Roger Federer, schweizaren som ser
ut som Quentin Tarantino.

Den goda nyheten är att efter sex års vattnande för hand i trädgården har jag köpt en sprinklare. En behändig och billig plastmojäng som sprider vattnet medan jag gör annat, klipper lagerhäcken, gödslar luktärter och rosor, sprutar gift
på alla vidriga små krälande kryp och flygfän somhotar mina plantor och bär.
Mina plantor och inte de små krälande äcklens, märk väl.

En liten smultronplanta, som jag fick av min mamma inlindad i fuktigt toalettpapper i en engångsmugg från 7-Eleven, sticker fram sina smultronröda bär lite här och var. Smultronplantan har spritt sina revor i hela trädgården.
Det fanns inte marktäckare när jag var barn i södra Norrlands fjälltrakter och inland, men denna enda lilla smultronplanta täcker vilket ögonblick som helst den mark som jag kan kalla min – 300 kvm Finistère.

Min mark, mina plantor, mitt land, min gräns, min trädgård – min, mitt, mina; dessa possessiva ägandepronomen som är början på alla konflikter,
alla krig.
Jag bestämmer mig för att arrendera ut trädgården, sälja allt jag äger utom TVn med fotbollsvm och finalen mellan Roger Federer och Rafael Nadal.