Äntligen sommar.
Luktärterna växer en decimeter om dan, irisen står manshög i rabatterna, rosorna blommar, hela baletten.
När jag kommer hem från sjukhuset på kvällarna sitter jag med fåglarna i trädgården och begrundar mitt verk.
För sex år sedan fanns inte trädgården.
Här var bara en plätt brun gräsplätt och en slänt, några grusgångar, en torr hortensia och ett trädgårdsskjul i grå betong.
Och nu är det rabatter och lagerhäckar och stenpartier, lammöron, knallrosa nejlikor, lavendel. Ett magnoliaträd och jasminbuskar.
Trädgårdsskjulet är målat i terrakotta och täckt av murgröna, kaprifol och klematis.
Vallmon, de stora röda vallmoblommorna hann jag inte se i år, de blommar så kvickt och intensivt.
På sjukhuset börjar sjuklingen ha tråkigt. I väntan på att han ska vara tillräckligt frisk för att bli utskriven ser vi på tennis, Roland Garros. Har fått en ny favorit, Gaël Montfils.
I den stora världen noterar jag en spydig ton i så gott som alla artiklar om Ségolène Royal: Hon är för välklädd, för vacker, hon vägrar att yttra sig om väsentliga saker som blir förytligade i utdrag, hon reagerar mot kvinnoförnedrande och snuskig reklam.
Jag är inte säker på att Ségolène Royal är Frankrikes räddning, men den här tonen…
Clearstreamhistorien, de påstådda hemliga konton som bland annat Sarkozy skulle haft, tonas mer och mer ner, folk orkar inte hänga med i turerna. Regeringskrisen verkar avvärjd.
Villepin surrar vidare.
Världen i övrigt fortsätter som vanligt.
Fler civila offer i Irak, kvinnor och barn, det är outhärdligt, det går vidare.
Och trädgården blommar och fåglarna kvittrar som dårar i Finistère.
