Jag skulle göra en ny kategori, musik. Men det försvann och jag orkar inte göra om det.
Så här definierade jag kategorin:
Musik är det som går rakt på centrala nervsystemet utan att ta omvägen genom hjärnan.
Musikaliska människor är lyckliga.
Musik har allt som litteraturen inte har.
***
I dag när jag åkte fram och tillbaks till apoteket, de enda utflykter jag gör numer – jag har glömt hur havet ser ut, hörde jag Because the Night med Patti Smith på bilradion.
Det enda som kan få mig att känna längtan efter att vara ung är att höra Because the Night med Patti Smith, jag fick tårar i ögonen, en gammal tant som sitter i sin Rover och sjunger med i Because the night belongs to lovers, så jävla patetiskt.
Tills jag kom på att Patti Smith är en gammal tant själv, vi gör som vi vill.
Hela vägen.
Ingen bestämmer.
Jag vill i vilket fall inte vara ung igen.
Två saker som jag definitivt inte vill – dö och bli ung igen.
Sedan spelades en låt (låt?) från Bruce Springsteens senaste CD, Oh, Mary, Don’t You Weep.
Jag blev så glad.
Bruce Springsteen lät som om han hade roligt och det är det enda jag begär av en artist, glädje och talang.
Inte för att Patti Smith låter så glad.
Fast det beror förstås på hur man definierar glädje.