David Mamet och Shawn Ryan har slagit sig ihop.
“The award winning dramatist” David Mamet och The Shields skapare Shawn Ryan har gjort en TV-serie tillsammans, The Unit.

Tillhörde jag en annan generation skulle jag genast ladda ner de första åtta avsnitten, jag skulle inte stå ut med att vänta och jag skulle inte ha några moraliska betänkligheter.
Som det nu är blir jag bara nervös för att det har kommit en ny serie och jag fylls av fasa för att The Shield i och med The Unit kommer att försvinna.
Sopranos sista säsong sänds redan, ska också The Shield gå i graven, det blir för mycket.
För mycket förändring, för mycket omställning.
Den förändringsvänliga människa jag trott mig vara – pyttsan.
Jag vill att det ska vara som förut – Tony Soprano, Carmela, psykologen, the strike team, Vic Mackey, Shane, David Aceveda.
Mina TV-serier ska aldrig ta slut.
Säsong ska följa på säsong, tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång och mina TV-serier ska bestå.
En bra TV-serie är en bra TV-serie som alltid följs av en nästa säsong.

Att jag just beställde andra säsongen av Nip/Tuck är en sak mellan mig och Amazon.fr

P.S.
Helt annan sak.
Angående den parnasspopulistiska amerikanska populärfilosof, hon vars namn jag inte kunde komma på i samband med (det numer raderade) inlägget om Camille Paglia, ett inlägg med rubriken Nej, så kom jag på det.
Och insåg att bara idioter slösar tid och energi på att komma ihåg namn på personer som det är bäst att hålla tyst om.
Varje gång ett namn nämns så får namnet ett värde.
Det spelar ingen roll om namnet nämns negativt. Själva nämnandet ger ett värde, en bekräftelse.
Det är därför jag utan tvekan har raderat gårdagens inlägg, det med frågan om det är värt besväret att bli galen på Camille Paglia, det där svaret var nej.
D.S.

Madame
Som följd av den olycka till vilken ni har varit offer den 8/12/2005 och med hänsyn till de omständigheter som framgår av er dossier, kommer La Caisse Régionale d´Assurances Mutuelles Agricole Bretagne-Pays de la Loira (CRAMA) vars säte är beläget på 23, Bd Solférino i Rennes, att erbjuda er följande.

Taget i beräkning de element vilka vi har till vårt förfogande, värderar CRAMA ärendet på följade sätt:

Utståndet lidande: 100 Euro

Etta på försäljningslistorna av skönlitteratur i Frankrike just nu ligger en roman med titeln: La touche étoile.
Tryck stjärna! Eller Tryck stjärnatangenten eller Tryck stjärnaknappen, ingenting går att översätta men meningen är klar.
Samma dubbelmening som jag har använt för titeln till min pjäs Tryck stjärna och delar av titeln på min bok För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.
Jag överväger att stämma Benoîte Groult för plagiat, men inte förrän jag har läst boken. Vill vara säker på att det inte är en Dan Brown.

Jag bläddrade lite i Benoîte Groults tryckstjärnabok, den gav intryck av att vara vad som kallades tantsnusk tills det ersattes av det som kallas chick litt.
Så det blir ingen stämning för plagiat.
Jag får bli rik på något annat sätt, gäller bara att komma på något.

Jag har köpt plantor.
Häromdagen i trädgårdsbutiken, det gick inte att stå emot. Jag kunde det inte. Tog det på kortet, blundade och skrev på.
Förutom fyra stora plantor chockrosa nejlikor, bland annat tre Ajuga reptans med mörkt chokladbruna blad och blåvioletta blommor, massor med små plantor med mörkt orange blommor som jag just nu inte minns namnet på.
Tre Ceanothus thyrsiflorus – El Dorado.
Enligt trädgårdsböckerna lever cyanotisbusken inte mer än cirka tio år. Att den gamla just nu blommar överdådigt, täckt av blåvioletta blomklasar bakom grinden i stället för att vara död, är för att den inte vet att den borde vara död.
De tre nya plantorna skaffade jag i ett anfall av långtidsplanering, att ha trädgård är att långtidsplanera, även om det inte passar mig.
Blommar det om tio år, gärna för mig. Men jag är mer än nöjd med att det blommar nu.
Det blommar.
Tack vare den långa kyliga våren räcker blomningen särskilt länge i år.
Känns det som. Jag är inte den sortens trädgårdsägare som antecknar skiftningar i växtlighet och nederbörd år från år, månad från månad, dag till dag i en trädgårdsdagbok.
Jag bara tar det på kortet som sagt.

Av de plantor jag satte första året är det i stort sett ingen som står där jag ställde den från början. Att flytta plantor är ännu ett av de oförutsedda nöjen som trädgårdsarbetet består av för mig.
Bara man gräver upp ett tillräckligt stort område runt plantan så är det bara att flytta omkring tills den hittar sin rätta plats.
Jag hittar platsen och plantan visar om platsen är rätt genom att sloka eller slå ut.

När jag kommer igång med trädgårdsarbetet på kvällarna, efter middagen, efter ett avsnitt av den serie som jag för tillfället följer på DVD, slutar jag inte av mig själv.
Att kroppen försöker protestera, knäna, nacken, armarna, det här går inte, de här gamla benen är sextio år, ignorerar jag. Träningsvärken kommer inte förrän nästa dag, och det är då det. Ju längre jag lever desto tydligare blir det att min livsfilosofi kan summeras till tomorrow never comes.
Jag slutar inte förrän det är för mörkt att skilja på en maskros (en piss-en-lit) och en klängros som Madame Alfred Carrière.
Att sluta i tid är en konst som jag aldrig kommer att lära mig och det vill jag inte heller.
Jag har också bestämt mig för att aldrig mer köpa en trädgårdsmöbel som ska räcka hela livet.
Jag ska köpa den trädgårdsmöbel som är vackrast, om den så bara håller en dag.

Le Figaro skriver om Volvo S80, rubrik: Den svenska modellen.
Bilmodellen får positivt omdöme.
Men när det kommer till säkerheten går svenskarna för långt, enligt Le Figaro, där handlar det inte om säkerhet längre utan om infantilisering av föraren och ren paranoia.
Som om en fransk bilförare kunde infantiliseras!
En fransk bilförare är så infantiliserad som han kan bli och går inte ändra på.
Olycksstatistiken för fransk bilism kom igår.
22 fler döda i år jämfört med samma period förra året.
Jag sätter livet på spel varje dag i Finistère när jag kör till stan och köper bröd.
Ge mig lite gammal hederlig svensk paranoia, s´il vous plaît.

I Stockholm äter folk ute på gården, i Skanör går människor på stranden i behå, i Finistère huttrar man inomhus, quelle bordelle.

8 maj, fredsdagen 1945.
Fortfarande söndagskyligt i Finistère, kallt regn, blött ogräs.
Men inte krig.

Den sextonde maj kommer det att komma ett högtidligt meddelande här.
Det högtidliga meddelandet handlar om en ändring av min status.
Status, inte civilstånd, jag tänker aldrig gifta mig – en fri människa kan inte ha man, inte ha fru.
Utom i yttersta nödfall och ett sådant är inte jag.

Det finns inga människor jag beundrar så mycket som människor som lyckas leva tillsammans i livslånga förhållanden utan att deformeras – knycklas ihop, plattas till, kavlas ut eller blåsas upp.
Människor som klarar av att behålla sin natur och sina egenheter, som inte förlorar den del av sig själva som de behöver bäst.
Folk som inte ber om ursäkt jämt, som kan förlåta det mesta, särskilt sig själva.

Nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur det här resonemanget så god natt.