Jag har köpt plantor.
Häromdagen i trädgårdsbutiken, det gick inte att stå emot. Jag kunde det inte. Tog det på kortet, blundade och skrev på.
Förutom fyra stora plantor chockrosa nejlikor, bland annat tre Ajuga reptans med mörkt chokladbruna blad och blåvioletta blommor, massor med små plantor med mörkt orange blommor som jag just nu inte minns namnet på.
Tre Ceanothus thyrsiflorus – El Dorado.
Enligt trädgårdsböckerna lever cyanotisbusken inte mer än cirka tio år. Att den gamla just nu blommar överdådigt, täckt av blåvioletta blomklasar bakom grinden i stället för att vara död, är för att den inte vet att den borde vara död.
De tre nya plantorna skaffade jag i ett anfall av långtidsplanering, att ha trädgård är att långtidsplanera, även om det inte passar mig.
Blommar det om tio år, gärna för mig. Men jag är mer än nöjd med att det blommar nu.
Det blommar.
Tack vare den långa kyliga våren räcker blomningen särskilt länge i år.
Känns det som. Jag är inte den sortens trädgårdsägare som antecknar skiftningar i växtlighet och nederbörd år från år, månad från månad, dag till dag i en trädgårdsdagbok.
Jag bara tar det på kortet som sagt.
Av de plantor jag satte första året är det i stort sett ingen som står där jag ställde den från början. Att flytta plantor är ännu ett av de oförutsedda nöjen som trädgårdsarbetet består av för mig.
Bara man gräver upp ett tillräckligt stort område runt plantan så är det bara att flytta omkring tills den hittar sin rätta plats.
Jag hittar platsen och plantan visar om platsen är rätt genom att sloka eller slå ut.
När jag kommer igång med trädgårdsarbetet på kvällarna, efter middagen, efter ett avsnitt av den serie som jag för tillfället följer på DVD, slutar jag inte av mig själv.
Att kroppen försöker protestera, knäna, nacken, armarna, det här går inte, de här gamla benen är sextio år, ignorerar jag. Träningsvärken kommer inte förrän nästa dag, och det är då det. Ju längre jag lever desto tydligare blir det att min livsfilosofi kan summeras till tomorrow never comes.
Jag slutar inte förrän det är för mörkt att skilja på en maskros (en piss-en-lit) och en klängros som Madame Alfred Carrière.
Att sluta i tid är en konst som jag aldrig kommer att lära mig och det vill jag inte heller.
Jag har också bestämt mig för att aldrig mer köpa en trädgårdsmöbel som ska räcka hela livet.
Jag ska köpa den trädgårdsmöbel som är vackrast, om den så bara håller en dag.