En nära vän och mycket vis man frågar mig vad jag kan få ut av det franska psyket.
Jag kommer inte på något bra svar utom att det är blandningen mellan total tossighet och seriös stilkänsla som är vad jag får ut av det franska psyket, vilket givetvis inte duger som svar.
Varken till denne store man eller någon annan.
I dag kom jag på en bättre förklaring till vad jag kan få ut av det franska psyket och alltså de franska människorna och det den omständigheten att de franska tar det personligt.
I min nya bok – den som ska heta Kom och hälsa på mig om tusen år – står det:
”Jag tar allting personligt och vad alternativet till det skulle vara kan jag inte se.”
Att franska människor tar det personligt visar sig vid minsta möte.
Ett exempel kan vara det här: Jag har en blyertsstiftpenna med ovanlig tjocklek på stiftet.
Men jag drar mig för att gå till penndisken på bok- och pappersbutiken där jag är stamkund för att jag vet hur det kommer att bli.
Hur skyldig expediten kommer att känna sig om pennstiftet inte finns och hur provocerad om det är så att min ton på något sätt antyder att det borde finnas.
Hur personligt försäljaren kommer att ta det.
Risken finns nu att en kollega tillkallas, inte bara en, risken finns att hela personalen samlas omkring mitt ovanliga pennstift och sedan har jag ingenting att säga till om.
Sedan är lavinen i rullning, nu kommer ingen möda i hela Frankrike att sparas innan man hittar pennstiftet.
Att vid sådana tillfällen försöka avbryta förloppet, komma emellan och säga att man inte har tid, man måste gå, ens barn måste hämtas på dagis, ens lägenhet står i lågor – inte en chans.
Du är bortglömd, du finns inte, allt personligt är övertaget av den eller de i butiken för pennstift ansvariga.
Den franska människans sätt att ta allting personligt innebär att allt personligt flyttas över från dig till henne, du själv blir överflödig och det tycker jag är väldigt skönt.