I tio år har jag levt med takbjälkar, i tio år har jag slagit huvudet blodigt och blått, men en sådan smäll som den i dag har jag hittills inte lyckats åstadkomma.
Där jag kommer hör det till att man lägger på stålet för att svullnaden ska gå ner, jag lägger på stålet.
Varför jag slår huvudet i takbjälkar år efter år trots att jag vet att takbjälkarna är där de är och att de inte böjer sig beror på att min perception av den plats jag tar upp – mitt spatiala omfång, längd, bred höjd – är kass och för att jag tänker på annat.
Det andra vid det här tillfället är en artikel i The New Yorker om att svenska kvinnor är lyckligast i världen.
Inte bara för svenska män byter blöjor, drar barnvagnar och delar hushållsuppgifterna med sina kvinnor, svenska kvinnor har lediga helger, lantställen och långsemestrar när mannen är ute och jagar på dagarna för att framåt kvällen komma tillbaks med middagsmaten skjuten och klar.
“De är lyckliga”, säger Michael Silverstein om de svenska kvinnorna.
“Amerikanska kvinnor har ingen som jagar åt dem – det är det verkliga problemet.”