Rafael Nadal vann och nu är jag för trött för att hitta fler ursäkter för att inte skriva.
Charles Bukowski steg upp varenda morgon, satte sig med en vinflaska och en radiostation med klassisk musik och skrev innan han gick till jobbet på posten.
I elva år.
Och här sitter jag vid TVn och tittar på sport som jag inte ens fattar reglerna för.
Om Bukowski inte skrev varje dag mådde han för dåligt, säger Linda Lee Bukowski i filmen Bukowski av John Dullaghan, en dokumentär om Bukowski med bland annat Sean Penn, Harry Dean Stanton och Tom Waits, finns på DVD.
Förutom vinflaskan är det samma sak för mig som för Charles Bukowski, skriver jag inte mår jag för dåligt och jag skriver inte.
Den som tror att Charles Bukowski enbart var en snuskig fullgubbe behöver bara läsa hans böcker, han skriver så ren och vacker engelska att var en med svensk grundskoleutbildning kan läsa honom i original och se vilken stor författare de missat.
Lätt gjort.
För Bukowski gjorde ingenting för att korrigera bilden av sig själv som fyllskalle.
Det är som det är – författare finns i sina böcker, inte på poesiestrader och TV-program.
En författare finns i det skrivna, i sitt skrivande.
Min sjukling går omkring på egna ben, själv är jag jämförelsevis frisk, tennisturneringen är över, jag har ingenting att skylla på, ändå skriver jag inte.
Det är inte synd om mig, men jag lider och mår för dåligt för ord.