Att spela i framtiden

Jag skulle inte se matchen Nederländerna/Argentina.
Absolut inte.
Och där sitter jag.
De franska kommentatorerna är lika entusiastiska som vanligt – ”remarquable”, ”excellent”, ”quelle artist!” Lika lättantändliga och hänfört lyriska som vid varje match och lika besatta av hur långa spelarna är.
”Denne försvarsspelare är en meter och nittiosju centimeter! Lång!” ”Den gigantiske målvakten!” ”Längst av alla spelare i detta VM.”
Det värsta med de här numeriska angivelserna är att jag fortfarande måste huvudräkna med plus 10 för alla siffror över 80. 90 är 80 plus 10, 96 är 80 plus 16 och så vidare.
Så varje gång längden på en spelare tillkännages villar jag bort mig och tappar koncentrationen på matchen. Liksom när tävlingarna utlyses, de förbannade tävlingarna om TV-apparater med plasmaskärmar, där folk får ringa in eller skicka SMS med sina självklara svar på löjliga frågor om förflutna fotbollshändelser.
Och jag hatar när kommentatorer summerar en match innan den är slut.
Till och med jag med min försumbara fotbollskunskap har sett matcher som avgjorts de sista sekunderna och så sitter det veteraner med hundratals fotbolls-VM bakom sig och fastslår hur matchen slutar när det är åtta minuter kvar!
Men néanmoins – icke desto mindre, jag sitter kvar.
Igår lärde jag mig ett nytt begrepp:
Att spela i framtiden.
Vilket – som säkert alla utom jag vet – betyder att en spelare vid en passning inte sparkar bollen dit där medspelaren står utan till där han kommer att stå när passningen är gjord.