Lars Sundh, den internationellt efterfrågade formgivaren, tycker att jag ska berätta mer om min ungdom. Lasse vill ha fler historier som den om brevet från Michelangelo Antonioni. Det finns mycket där den historien kommer ifrån men tyvärr.
”Jag skulle kunna berätta mycket om kulturen i Sverige när jag var ung men tyvärr går det inte. Det är en grop i mitt liv där min ungdom skulle ha varit, ett stort svart hål, en mullvadstunnel utan utgång och ljus.”
Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Skulle jag börja berätta om min – i skenet av dagens trånga moraluppfattning – vilda ungdom vet man aldrig var det skulle kunna hamna.
Alla dessa kärlekshistorier med små och ivriga eller stora och eftertänksamma män, alla dessa män av olika nationaliteter, all denna erotiska upprördhet, allt detta virvlande blod.
Så länge jag var ung märkte jag det inte, men när jag nu – under största möjliga motstånd – tänker efter, upptäcker jag att jag inte alls var det panelhöns, det överblivna fetto, som jag i hela det djävulska tillstånd som kallas ungdomen trodde att jag var.
Medan jag hade för mig att jag satt vid min vackra väninnas sida på Prinsen med ett litet glas surt och nerkylt vitt vin, låg jag i realiteten i en eller annan varm och obäddad säng med en eller annan man.
Inte för att jag var promiskuös (det var sextiotal för guds skull, ordet fanns inte) utan för att jag blev kär i varje man som ville ha mig.
Ett av mina förlorade dokument från den tiden är vykortet från Frankie Dunlop.
Frankie Dunlop som spelade trummor i Thelonius Monks band, Frankie Dunlop som spelade trummor så lätt och ljust studsande som det någonsin är möjligt att spela på ett trumset. Vykortet är från Italien, blå himmel och en italiensk vykortsstad dit han kommit på grund av turnéschemat.
Det var i en loge bakom scenen på Konserthuset som jag fick hälsa på den redan då legendariske pianisten Thelonius Monk; min vackra väninna från Östersund kände alltid arrangörerna och Thelonius Monks fru förde fram honom till oss genom röken i musikerlogen bakom scenen och sa ”Hälsa nu fint på de svenska flickorna, Thelonius.”
Thelonius Monk hade persianmössa och ytterrock och verkade helt borta i sin egen värld av genialisk pianomusik.
Man behövde inte gå ut för att röka och alla rökte förbjudna substanser, utom jag. Utom en gång och det gör jag aldrig om.
Jag är omtöcknad nog som det är.
Det var i den rökiga logen bakom scenen på Konserthuset som jag mötte Frankie Dunlop.
Some enchanted evening, you may see a stranger.
across a crowded room,
And somehow you know, you know even then,
That somewhere, you’ll see him again and again.
Och det gjorde jag.
Och någonstans finns vykortet, det som är från Italien med blå himmel och en vykortsstad, det som börjar med orden:
”Hi doll.”