Jag minns inte om jag har rekommenderat Les Jours fragiles av Philippe Besson. Om Arthur Rimbaud, om hur hans syster skötte honom när han kom hem från Afrika med benet amputerat. Boken är berättad ur systerns perspektiv och mycket bra.
Kanske jag inte gjorde det för att jag läst boken på franska och inte ville skryta.
Nu tänker jag annorlunda.
När jag kom till Finistère för fem år sedan kunde jag knappt ett ord franska.
Att en femtiofemåring inte kan lära sig ett nytt språk är en felinformation som jag härmed rättar till.
Jag kunde alltså kan alla.
Att jag aldrig kommer att prata vettigt gör mig ingenting – jag pratar mycket och fort och fel.
Att jag kan läsa böcker gör mig jätteglad. I början slog jag upp vartenda ord, gång på gång och om igen. Och nu händer det att jag läser en hel sida utan att slå upp ett enda ord.
Tillbaka till Les Jours fragiles. Idag läser jag i en tidning att Guillaume Depardieu, Gérard Depardieus son vars öde jag följer med största uppmärksamhet, ska spela Rimbaud i en filmatisering av boken. Och hans syster, Julie, ska spela systern.