Ännu ett bevis på det felaktiga med att bekymra sig för kommande katastrofer.
Det är aldrig den katastrof du bekymrar dig om som kommer.
Katastrofen kommer alltid oanmäld.
Inspektionen av mina vatten- och avloppsförhållanden var hur angenäm som helst.
I stället för den trupp med inspektörer med uniformt fascistoida attityder som jag väntat mig kom det en ensam och förtjusande ung man.
Som inte snokade alls.
När jag ville ta med honom upp på övervåningen för att visa avloppet i badrummet innanför mitt sovrum ville han inte gå uppför min vita trappa i sina uteskor.
En fransk person som tar den sortens hänsyn finns inte, i vilket fall har jag på sex år inte sett till någon, och resten av inspektionen gick i samma hänsynens tecken.
Den unge inspektören gjorde genast klart för mig att besiktningen inte gick ut på att sätta dit mig, utan på att hjälpa mig med eventuella vatten- och avloppsproblem som odörer eller problem med blockeringar och stopp i avloppen.
Han var särskilt intresserad av regnvatten och frågade flera gånger om jag var nöjd med avrinningen.
Det är jag även om jag inte tänkt på det förut.
Sedan gjorde vi tillsammans en skiss över hur stuprännorna sitter på huset.
Sist kryssade han i antal rum, toaletter och liknande och frågade hur många som bodde i huset där jag bor ensam.
En, sa jag och höll upp ett finger.
Det kändes jättedumt så jag tog ner fingret och låtsades som ingenting.
Den unge inspektören tyckte att jag hade det trevligt hemma.
”C´est sympa chez vous”, sa han och det lät uppriktigt.
”Tycker ni?” sa jag, uppriktigt förvånad.
Det vanliga när franska människor ser hur jag har det hemma är en snyggt hanterad reaktion av fasa och den vänligaste kommentar jag har fått är att smaken är olika.
När inspektören och jag strax därefter skildes var det inte för evigt, han skulle kontakta paret jag köpte huset av för att få upplysning om när förra inspektionen var gjord. När han har fått den informationen kommer han tillbaks för min underskrift.
”Je vous appelle”, sa han.
Att han ringer först givetvis.
Och när vi skildes sa vi ”ā bientôt” och inte bara det vanliga ”au revoir”.