Sist vi lämnade Uno var han på väg från tillnyktringsenheten där
personalen – på grund av platsbristen – var tvungna att slänga ut honom.
Inte utan en handskriven lapp dock, det är adressen till familjen Tejp
för att mamma Tejp – i egenskap av kusin och enda släkting – en gång ställt upp som Unos kontaktperson.
Men lappen har Uno förstås tappat bort och nu lullar han omkring i förhoppning om att komma på vad adressen är.
Det började med T, fast det kanske var skylten till T-banan?
Uno är helsnurrig, faller och drullar omkull, det är blandmissbruket som sabbat både minnet och balanssinnet.
Hade inte det mirakel som nu råkar hända hänt, hade Uno gått under
som de flesta i hans situation.
Miraklet är Rosie, arbetslös undersköterska med eget hus i Huddinge och pengar på banken efter föräldrarna som jobbade ihjäl sig för att Rosie skulle få allt som de själva aldrig fick och nu vill Rosie dela alltihop med Uno.
I nöd och lust.
Tack vare Rosie får Uno sin happy end och familjen Tejp besparas de problem som Unos uppdykande i deras liv hade inneburit.
Det är ju inte som om familjen Tejp inte har nog med problem som det är.
För Uno behöver vi i vilket fall inte oroa oss mer.