Jag har förstått att besökarna på denna hemsida är måttligt intresserade
av huruvida jag är tjock eller smal, om min mormor bollar med ägg eller meloner, hur vädret vid Atlanten är och vad Sarkozy har för sig.
Vad man vill veta är hur det är med familjen Tejp.
Det är dåliga tider för familjen Tejp.
Inte bara för dem, det är dåliga tider för alla, familjen Tejp är inget undantag, säger handläggarna med sedvanlig arrogans.
Som om det gjorde saken bättre, tänker föräldrarna Tejp och fyller i formulären till A-kassan och omskolningskurserna.
De vet att det finns andra som har det värre, mycket värre, som hotas av total utrensning, bland annat pennvässarna, de behändiga pennvässarna med vev där pennvässet samlas upp in i en för ändamålet avsedd genomskinlig behållare.
Trots sin starka integritet, sina protester och sin fredliga vägran att låta sig utplånas har pennvässarna – som det så lögnaktigt heter – friställts. En naturlig följd av den redan genomförda utrotningen av blyertspennorna, enligt handläggarna.
Mamma och pappa Tejp lider med pennvässarna men vad kan de göra?
Det handlar om konfliktområden som det är säkrast att inte ge sig in på, föräldrarna Tejp måste ju först och främst tänka på sin egen familj.
“Civilkurage”, tänker de, “civilkurage kan de barnlösa kosta på sig, inte vi med våra fem barn.”
Att pennvässarna – på grund av sin utsatthet och för att de inte har något att förlora – börjat hota med terroristaktioner mot civila mål, föräldrarna Tejp törs inte tänka på det, pappa Tejp sjunger vemodiga vaggvisor för barnen medan mamma Tejp ackompanjerar på luta och fiol.
Snart kommer musikinstrumenten – liksom resten av lösöret – att hamna på pantbanken och e-bay, snart har familjen Tejp bara vännerna i Baltimore, Cipramilen och vaggvisorna kvar.