Jag var och handlade och på den kvart det tar till storköpet såg jag fem Rover. Varav en Rover 75, chokladbrunt auberginefärgad i skick som ny men med den gamla symbolen.
Rovers logo är ett vikingaskepp, man ser skeppet framifrån, det är vackert och stiligt. Tills för några år sedan – och jag är säker på att det var därför Rover gick omkull, att det också är Tony Blairs fel – man bytte ut den gamla logotypen mot en som skulle föreställa modern. Vikingaskeppet stiliserat och jättefult.
Jag hade precis provkört en liten Rovermodell eftersom jag redan då insåg att den jag har är för stor för mig.
Men när jag såg det nya fula vikingaskeppet avbröt jag affären.
Och hade jag köpt den lilla – vem vet, jag hade kanske dött när den drogade kvinnan körde tvärs över mittlinjen och rakt in i min Rover 600 strax före jul år 2005.
För det var väl före jul?
Ska man behöva slå upp i sina böcker för att få veta vad som hänt i ens liv, hur gör folk som inte skriver böcker.
Jag orkar i vilket fall inte leta reda på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, där jag vet att det finns en beskrivning av bilolyckan och uppgift om det var före eller efter jul.
Och om det inte var ett subtilt sätt att få in textreklam så vet inte jag.
Det andra dramatiska som hände – av tre dramatiska händelser på min shoppingtur – var att jag köpte en duschkräm baserad på cashmere.
Intensivt fuktbevarande med extrakt av äkta cashmere.
Jag vet att lögnens enda tillflykt numer är reklamen, vi författare – vi bara skriver om hur det är och anstränger oss att göra det så sanningsenligt vi kan. Men ändå – äkta cashmere, hur dumma tror Palmolive att vi är.
Det tredje som hände var att jag köpte en Yves Klein-blå (slå upp på Google) formpressad plastfåtölj för 2 euro och 30 centimes.
Var inte det en lyckad shoppingtur så inte vet jag.
Att jag shoppar så intensivt beror på att det går så dåligt att skriva pjäsen till Stadsteatern, jag vet att jag har den men den glider undan, jag får inte grepp om helheten, jag kämpar från morgon till kväll men det hjälper inte.
Pjäsen är som ett jättestort Slime – en leksak som var populär för kanske tjugofem år sedan, en grön gegga som man kunde knåda utan att den färgade av sig eller satte andra spår. Inga formpressade plastfåtöljer i lysande Yves Klein-blått, ingen duschkräm med cashmere, ingen purpurbrun Rover 75, ingenting blir min pjäs utom den där enorma formlösa klumpen som var populär för ungefär tjugofem år sedan.
Läser att Alan Bennett, den briljante brittiska dramatikern alltid tyckte att det som blev kvar när han hade skrivit en pjäs – lapparna, anteckningarna med konstiga repliker som inte passade in, allt det borttagna – att det var där den riktiga pjäsen fanns.
I papperskorgen.
Den pjäs som spelades var bara ett nervöst misstag som han helst ville ta avstånd från.
Han kanske inte skriver exakt så i Untold stories, en bok till formen inte helt olik mina så kallade loggböcker, men det är vad jag läser in.
Jag är en mycket god läsare på sättet, författaren behöver bara skissa upp konturerna så fyller jag i.