EN FOT UNDER RIDÅN
Intryck från teatern,
Wislawa Szymborska översättning Anders Bodegård
För mig är tragedins största akt den sjätte:
återuppståndelserna från scenens slagfält,
tillrättandet av peruker, skrudar,
utdragandet av kniven ur bröstet,
avtagandet av snaran från halsen,
uppställningen på rad bland de levande,
vända mot salongen.
Bugning en och en, alla tillsammans:
den vita handen över det blödande hjärtat,
självmörderskan som niger,
det avhuggna huvudet som bockar.
Bugningar i par:
raseriet arm i arm med saktmodet,
offret ger bödeln lycksaliga blickar,
den upproriske går vänsäll fram bredvid tyrannen.
Evigheten trampas ner av spetsen på en guldsko.
Moralen viftas bort med en bredbrättad hatt.
Den oförbätterliga driften att i morgon börja om igen.
Intåget i gåsmarsch av dem som dött i förväg,
i tredje, fjärde akten, eller mellan akterna.
De spårlöst försvunnas mirakulösa återkomst.
Tanken på att de tåligt väntat i kulisserna,
inte tagit av kostymerna,
inte tvättat av sig sminket,
griper mig starkare än tragedins tirader.
Men upphöjdast av allt är ridån som faller,
och det som ännu skymtar under nederkanten:
en hand som hastigt plockar åt sig en bukett,
en annan som fattar ett nedlagt vapen.
Och först då den tredje, osynliga handen,
som gör vad den ska:
tar tag om min strupe.