Det finns inga människor jag beundrar så mycket som människor som lyckas leva tillsammans i livslånga förhållanden utan att deformeras – förminskas, knycklas ihop, slipas ner, plattas till, planas ut.
Livskamrater som kan bevaka gränsen till sig själva i ett samlivs gränslösa intimitet.
Personer som kan förlåta utan att förminska den förlåtne eller sig själv.
Människor som klarar av att behålla sin natur och sina egenheter i så kallad tvåsamhet, som kan leva fria tillsammans utan att förlora den del av sig själva som de behöver bäst.