Jag har så mycket jag vill skriva här, men det är som alltid när det blir för trångt, kaos, allihop i en hög och de bästa idéerna hamnar underst och det är ändå aldrig de bästa idéerna som blir de bästa texterna.

Någonting kommer att komma, jag vet det, jag vet bara inte när.
Jag kanske tar något som redan finns.
Som det här från 2005:

Vilse är mitt sätt att komma dit jag ska.
En gång på väg från Stockholm till Finistère tog jag fel avfart på Autobahn och hamnade på en gågata i Hamburg mitt i en demonstration mot genmanipulerad majs.
En gång blev jag tagen av polisen i Lund för att jag körde för sakta på gågator och vändplatser. Poliserna hade följt efter mig i en timme för att bedöma om de behövde kalla på förstärkning innan de slog till.

Det här med lokalsinne, det är ju ett lokalsinne som styr när man åker åt ett håll och ett helt annat när man åker tillbaks.
Att komma från där man kommer ifrån är en helt annan sak än att åka tillbaks från motsatt håll.
En rondell är inte samma rondell när man kör i motsatt riktning mot förra gången, allting är tvärtom.
Byggnaderna vid sidan av vägen är inte på samma sida som förut, allting är förskjutet, fel.
Höger är inte höger, vänster är inte åt vänster, ingenting stämmer.
Jag vet aldrig hur det kommer att sluta och var. Det är som livet och inget att göra åt.

En jul i Hanoi 1996
Jul i Finistère
Jul här
Jag älskar jul. Slå in paket. Vad som är i paketen inte lika viktigt som paketen, japaner dömer givaren efter paketet, inte efter gåvan. Inte dömer som i dömer – det låter inte japanskt, men i alla fall lägger noga märke till.
Japaner kan göra fantastiskt vackra paket utan tejp.
De bara viker.
En sak är säker och det är att jag inte är japan. Har inte ens varit i Japan. Vet inte hur japaner firar jul. Men smakfullt är det garanterat.

Jul i köpcentret i Pays-de-la-Loire

****************************************************

GOD JUL OCH ALLA MÄNNISKOR EN GOD VILJA

“Och ett skepp med sju segel och med femti kanoner ska försvinna med mig.”

Jag känner ett ovanligt intelligent och motoriskt begåvat barn, en blivande Einstein, ett basketproffs och jag frågar som vuxna gör.
– Vad ska du bli när du blir stor?
– Ingenting, svarar barnet.
Jag känner mig befogat tillrättavisad och lovar mig själv att aldrig fråga något så dumt igen.

Barnet har varit på semester med sina föräldrar.
Jag frågar på vuxnas vettlösa vis:
– Vad var roligast?”
– Ingenting” svarar barnet och rättar sig blixtsnabbt:
– Jag menar allting.

Jag bor i Sverige men det franska språket har jag kvar, jag läser de sista sidorna i Les éclairs, tredje delen av Jean Echenoz romantrilogi baserad på märkvärdiga levnadsöden. Jag försöker få något svenskt förlag att ge Echenoz romantrilogi men inte.

Första romanen, Ravel, utspelar sig under kompositören Ravels tio sista år.
Andra boken, Courir, (Springa), är om den tjeckiske löparen Emil Zatopek.
Och den tredje Les éclairs, är baserad på Nikolai Teslas öde, mannen som uppfann radion, telefonen, datorn, internet, missilen med mera, men det enda han fick erkännande för under sin livstid var upptäckten av att växelströmmen ger mer energi än likströmmen.
Tesla, min Tesla och nu dyker han upp överallt, elbilen Tesla, Tesla min vän

Jane Austen kunde inte stava.
Jane Austen var usel på grammatik.
Vad är det nu frågan om?
Ingenting, det är litteraturteoretiker som letar fel för att profilera sig.
Något måste de ju göra när de ändå aldrig kan skriva som Jane Austen.

Du vet att du är gammal när det som kommer upp när du träffar gamla vänner är tänder.
Tandhalsar, kronor och stift, titanskruvarna i käkbenet, de smärtsamma kostnaderna.

Mitt enda tandproblem är att jag har en tand som migrerar. Det var tandläkaren i staden där jag bodde efter Finistère som konstaterade det.

“Er tand migrerar madame, och det är ingenting att göra åt.”

De senaste inläggen här på finistere lägger sig inte i rätt ordning.
De sista kommer inte först.
De bara tränger sig in efter dikterna från den blå linjen och Utdrag ur den sista loggboken #2

Jag har inte ändrat något.
Man har aldrig det.

SOM EN FRANSK DIKT

Du böjer dig inte för bödeln, flicka?
Nej, jag böjer mig inte

Så du böjer dig inte för bödeln längre?
Nej, jag gör inte det

Jag trodde du böjde dig?

Det var förr när flickorna gick krökta som virknålar
Om jag böjer mig vem är jag då?

Flickan bärs från galgbacken i två raka bitar

SÖNDAGAR FÖRR

Det regnar och allting är stängt
Allt är stängt, säger du

Inte på mina perronger, älskling
Ryssen med dragspelet spelar Kalinka och tågen har gått

KÄRLEK

Det personliga är kärlek
Det är inte som kärlek
det är det som är kärleken

Kärlek vad är det?

Kärleken är att jag vill att du finns

EN DAG ÄR ALLA GALNA

Du som jag berusad av undergång
En dag är det så
Ge dig hän åt det
Ge dig hän

Vissa dagar är alla galna, sa jag
Galen blick och sinnet slår slint

Det skenar

Vissa dagar kan vad som helst hända
Ytterkläderna slits av och naglarna
Allting kastas av
Så får man resa naken en dag till

Rör mig inte
för då dör jag

Dö på bara

Begravningen – hur den ska vara?
Våldsam och sorgfri
befriande

Under jorden är det alltid ljust
Lukt av måne och mull, kabbeleka
Allt är närmare kärnan här och magneterna

Spärrvakterna med sina gränslösa leenden
Neråt och ännu mer ner i betongen
Det trodde du inte att du skulle leva lycklig
just här
just nu

Den som inte har något att förlora är
fruktansvärd
Fri
Utan där
Utan för

Meddelande till trafikanterna på den blå linjen
Den som inte är sig själv är ingen

På Stureplan går Stureplansprofilerna i avlånga skor, unga män i trånga kostymer och klockor som signalerar att med de här avlånga skorna, i den här trånga kostymen och med den dyra klockan går en som har pengar, som kan pengar.
Unga kvinnor vinglade på platåskor och bärande hundar, små som råttor, i famnen.

Stureplansprofilerna finns bara vid Stureplan, på Hamngatan och NK.
Vid Sergels torg tar de slut.
Vid Sergels torg går en gräns som Stureplansprofilerna aldrig överskrider.
På andra sidan Sergels torg, utanför Åhléns, på Drottninggatan syns aldrig en Stureplansprofil.

De som går på andra sidan om Sergels torg är ett annat folk. Inga Stureplansprofiler i trånga kostymer och avlånga skor, inga anorektiska unga kvinnor i platåskor med hundar små som råttor.
På andra sidan om Sergels torg går, förutom turister med skoskav och matsäck, stabila kvinnor i svepande kläder och deras barn, deras män. Och om en man på Drottninggatan har kostym är kostymen påsig och gubbig och skorna ingångna.

Det är vid fontänen med glaspelaren på Sergels torg som gränsen går, en gräns lika tydlig som en säkerhetskontroll på en flygplats och lika hård.
Det är bara det att säkerhetskontrollen inte kommer utifrån, den kommer inifrån dem på andra sidan om Sergels torg, de på Drottninggatan och utanför Åhléns.

Det finns inga förbud för Stureplansprofiler att korsa Sergels torg och strosa iväg neråt Drottninggatan.
Det bara händer inte.

En Stureplansprofil skulle aldrig utsätta sig för Drottninggatans vimmel, att gå där obekräftad i sin trånga kostym och de avlånga skorna bland okända med helt annan normalitet än den vid Stureplan.
Att vara en främling, så nära och ändå så långt ifrån.

De som hör hemma i vimlet på Drottninggatan skulle precis som Stureplansprofilerna kunna slå sig ner på Sturehof eller handla på NK om de har råd.
Men det gör de inte.

Det är inga yttre lagar som styr det.
Det handlar om självbevarelsedrift och hur skyddad du är bland dina likar i välkänd miljö.
Du är tryggare bland de dina på Drottninggatan och inte sådan kuslig utanförkänsla som på Stureplan eller på NK:s tesalong.
Och samma sak fast omvänt för Stureplansprofilerna.