Jag har så mycket jag vill skriva här, men det är som alltid när det blir för trångt, kaos, allihop i en hög och de bästa idéerna hamnar underst och det är ändå aldrig de bästa idéerna som blir de bästa texterna.
Någonting kommer att komma, jag vet det, jag vet bara inte när.
Jag kanske tar något som redan finns.
Som det här från 2005:
Vilse är mitt sätt att komma dit jag ska.
En gång på väg från Stockholm till Finistère tog jag fel avfart på Autobahn och hamnade på en gågata i Hamburg mitt i en demonstration mot genmanipulerad majs.
En gång blev jag tagen av polisen i Lund för att jag körde för sakta på gågator och vändplatser. Poliserna hade följt efter mig i en timme för att bedöma om de behövde kalla på förstärkning innan de slog till.
Det här med lokalsinne, det är ju ett lokalsinne som styr när man åker åt ett håll och ett helt annat när man åker tillbaks.
Att komma från där man kommer ifrån är en helt annan sak än att åka tillbaks från motsatt håll.
En rondell är inte samma rondell när man kör i motsatt riktning mot förra gången, allting är tvärtom.
Byggnaderna vid sidan av vägen är inte på samma sida som förut, allting är förskjutet, fel.
Höger är inte höger, vänster är inte åt vänster, ingenting stämmer.
Jag vet aldrig hur det kommer att sluta och var. Det är som livet och inget att göra åt.