På senaste tiden har jag twittrat om den förundran jag drabbats av i samband med sådant man tar för givet. Som att det bara är att gå till affären och köpa mjölk när mjölken tar slut.
Eller att det kommer vatten ur kranen, varmt eller kallt.
Det här är “Förundran” från den blå loggboken 2007, “Kom och hälsa på mig om tusen år”.
Den senaste tiden har jag drabbats av förundran över saker som under alla år förut har passerat mig obemärkt.
I dag var det ett äpple, ett vanligt ätäpple från affären.
Det var när jag skalade äpplet och tog bort det lilla klistermärket med information om var äpplet kommer ifrån som förundran slog till.
Ett så stort och fint och välsmakande och med tusentals års möda av människor framodlat äpple !
För ingen ska inbilla mig att det är naturen som har gjort det och att familjen Flinta och Barna Hedenhös hade så här goda, stora och vackra äpplen.
Nej, på familjen Flintas och Barna Hedenhös tid var äpplena sura, små och hårda, mer lämpliga som ammunition än människoföda.
Eller mat åt mammutarna.
Ett annat tillfälle när jag drabbas av förundran är på planet mellan Orly och Charles de Gaulle.
Jag går uppför flygplanstrappan och in i kabinen och sätter mig på min plats i flygplanet och ser ut.
Jag sitter vid en vinge, jag ser flygplansvingen mellan marken och mig.
En flygplansvinge!
Och jag med min kropp i flygplanskroppen som snart ska befinna sig i himlen ovanför Europa, över hav och land.
Att jag hatar flygandet och resorna glömmer jag alldeles bort.
Det tredje tillfället – hittills – är X2000 till Bokens Dag i Linköping.
Någon har konstruerat det här tåget, tänker jag.
Någon som kan det har fått ihop det och det blev ett höghastighetståg.
Helt otroligt.
Om ovanstående verkar naivt är det för att jag bor i Frankrike.
