Den största och bästa komplimang jag någonsin fått, yrkesmässigt personligt bästa, och som gick rätt i hjärtat.
Det händer dag 2, år 2012, det är vid 16-tiden på Coop.
Jag går på ett vilsamt sätt, strosande, ingen prestationspanik, ingen glutenfrustration, jag är inte glutenintolerant, jag är glad. Där står jag, minding my own business, vid cornflakespaketen när jag märker att två killar, snygga unga män som säkert måste visa leg på systemet, att de iakttar mig.
Inbillning, tänker jag, de unga männen är väl bara glada att de inte heller är laktosintoleranta, jag vandrar vidare till brödet, handlar klart.
Betalar.
På gatan utanför butiken väntar de två unga männen, de väntar på mig och frågar mig om jag är jag.
Jag svarar ja.
Ovanligt tveklöst.
Sedan kommer komplimangen och hade det inte varit för yogan och för hur sund jag är (det enda överdoserar är gluten) så hade jag svimmat direkt, då och där utanför Coop.