En darling killed i DN på nyårsafton, ett avsnitt som inte fick plats i Tio tankar från hösten 2011, varför tog jag bort just Exile, en darling dödad i den ord- och meningsmassaker som är vad jag gör.

Exile är ett estradsamtal på årets The New Yorker Festival, där ingen av estradsamtalarna – Aleksandar Hemon från Sarajevo, Hisham Matar, Libyen, Chimamanda Ngozi Adichie, Nigeria, och Philip Gourevitch, amerikan och författare till “We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families; Stories from Rwanda” – ingen av de fyra på podiet vill befatta sig med rubriken exil.

Alla är, eller verkar vara, eniga om det finns villkor för att få göra anspråk på att vara i exil som ingen av dem uppfyller.
Att vara i exil är att inte få återvända och att man vill det.
“Språket är författarens hemland”, säger Hisham Matar.
De andra instämmer, eller verkar instämma, trots att alla fyra skriver sina böcker på engelska.
Klokt av dem.
“If Kafka hadn’t written in German he wouldn’t exist.” (Milan Kundera.)

*Bild: Robert Crumb.

Aleksandar Hemon råkade befinna sig Chicago på ett författarstipendium när hans hemstad, Sarajevo, belägrades, han bestämde sig för att stanna. “Jag är stadsbo”, säger han, “inte nationalist.” Bor i Chicago, inte i USA, det är han noga med.

Aquarium, A child´s isolating illness är Aleksandar Hemon olidliga text om hur han och hans fru förlorar sin niomånaders dotter i en hjärntumör, han skriver om lidandets ensamhet, hur sorgen isolerar de sörjande från varandra och resten av världen, en sorg som det inte finns ord för, men som jag läser i The New Yorker, juni 2011.
Nu är det senhöst och Aleksandar Hemon sitter på podiet tillbakalutad i jeans och t-shirt och gymnastikskor och pratar om exil, om att han inte är i exil.
Han är tydlig, humoristisk, karismatisk, allt verkar vara under kontroll, bara inte händerna, Alexandar Hemons händer, de rör sig, rör sig.

Hisham Matar resonerar lågmält om skrivandet, den nedvärdering det är att säga “den här boken handlar om.”
Hade man kunnat säga det hade man inte behövt skriva boken.
Att säga ”boken handlar om” är en förminskning av och en förolämpning mot verket och författaren. Matar uttrycker sig lika ovillkorligt som Thomas Bernhard, men i mildare ton, Hisham Matar är ingen Thomas Bernhard – det räcker med en.
Om exil har Hisham Matar bara en sak att säga. Exil kan vara saknaden efter en cykel när man är sex år i ett Libyen som inte längre finns.

När Chimamanda Ngozi Adichie var barn i Nigeria pratade hon igbo, igbo var talspråket, hennes modersmål.
Allt hon ville säga som barn sa hon på igbo. Sedan kom skolan och det måste sägas på engelska. Inte ens på rasterna fick barnen prata sitt eget språk, då blev det straff, det var exakt som i min gamla byskola om man pratade jämtska.
“Det finns ingenting så uncool som när när det hörs att man är från landet”, säger Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, vippar med stövlarna, leker med en vattenflaska på podiet och skrattar fast allvaret finns i allt hon skriver.