Man tror lätt att när ens eget liv överväldigar, att allting
annat står på vänt.
Men så är det inte.
Suze Rotolos bok skrev jag om när den kom ut.
Och den är bra.
Och nu skriver New York Times att hon är död.
Det är för mycket död i mitt liv just nu.

What Becomes of the Broken Hearted?

Det är min begåvade unga vän fotografen som säger att det inte märks när hon fotograferar
hela föreställningen från första bänk.
Det märks min begåvade unga vän, det märks.

Det är en mycket mörk och tung dag, frånvaro överallt.
Jag tänker att om jag köper en halvflaska Lindemans Chardonnay
att dricka till maten kommer det att kännas lite bättre, så det gör jag.

På hemvägen från Systembolaget går jag in på det som gäller för post där jag bor och ber om lite tejp – klisterranden på kuvertet jag ska posta fäster inte som den ska. Den ständigt lika ointresserade unga damen bakom disken gäspar mig rakt i ansiktet.

Ute på gatan igen och den lilla vinflaskan faller ur påsen och i gatan. Sedan irrar jag omkring med den trasiga vinflaskan i handen letande efter en papperskorg och tänker att jag ser ut som en fyllerist som inte kan vänta tills hon kommer hem innan hon knäcker halsen på flaskan.

Inte ens i den djupaste förtvivlan upphör jag att bry mig om vad folk tänker.
Ännu en tragisk beständighet denna mörka och tunga dag.

Jag ringer mina släktingar i Jämtland för att tala om hur de ska få sina fribiljetter till Enligt Bodil Malmsten på Storsjöteatern i Östersund den 20 och 21 mars.
Och det visar sig att de har KÖPT sina biljetter.
Allihop.
Jämtlänningar!
Vill göra rätt för sig.
Inte åka snålskjuts på en räkmacka, inte min Jämtlandssläkt.
Jag borde hört av mig tidigare men jag var ju upptagen med mitt.
Stockholmsursäkter, jag skäms.

Vapenhandeln pågår som vanligt, köpare okänd för att köparen begärt det, det betyder inte att köparen är Khadaffi men så länge köparen är okänd betyder det inte heller att det inte är det.
Svenska dagbladet 12 mars, sista sidan i ekonomidelen.

Favorit i repris, från 1968 och från denna sida alldeles nyss:

Ur älgarnas liv av Marianne Höök

Bofors och fem andra vapentillverkare vill ha liberalare statlig licensgivning för export, läser jag. Som det är nu får man bara sälja vapen till länder som egentligen inte har något behov av sådana, men absolut inte till dem som kan tänkas ha användning för vapen.

Jag har besökt Bofors en gång. Det var mycket lärorikt. Först berättade industrins ledande herrar vad de hade för sig och ritade kurvor och diagram. De var alla mycket sympatiska och älskvärda och smålustiga. De talade om hur fina konstruktioner vi gör, de talade om svensk kvalitet och arbetsmarknad och exportmarknad och handelsbalans.
Om man inte hade varit informerad på förhand hade man inte haft en chans att gissa att det var vapen det handlade om. Vad de talade om var en högkvalitativ svensk industriprodukt. I god tid hejdade de sig inför nästa tankeled: vad dessa kvalitetsprodukter skulle användas till.

Det var en lätt schizofren stund men samtidigt något gripande över dessa duktiga disponenter och överingenjörer som inte kunde förmå sig till att tänka tanken till slut.
Vad de sysslade med.
Egentligen.
Jag föreställde mig hela tiden föredragshållarna mot en bakgrund av reportagefilmer, som visade deras produkter i full funktion.

På detta åt vi en förträfflig lunch och sen for vi till skjutfältet, naturskönt beläget i djupa värmlandsskogar med blånande horisonter. Där skulle vi få se provskjutningar med en enorm fält-Haubitz eller vad det kunde heta.
Officeren som var chef för provskjutningen gav sina order. Han såg snarast ut som en jägmästare i tyrolerhatt, hög frisk ansiktsfärg och en positiv inställning till världen. Någon räknade ur en högtalare nio-åtta-sju, det brakade till, jorden skalv och horisonten vacklade. Instrumenten registrerade ilsnabbt projektilbana, genomslagsförmåga, avvikelser och så vidare.

Vi tittade med runda imponerade ögon på teknikens
alla under och medan vi väntade på omladdning började officeren i tyrolerhatt berätta att ibland förirrade sig älgar ut i den upphuggna skottbanan. I synnerhet på hösten kunde man få avbryta provskjutningarna halva dagar i sträck för att mota bort älgfamiljer ur farozonen.
En gång hade faktiskt det förfärliga inträffat att en älgko skadats av splitter mitt framför ögonen på kanonmanskapet. Man hade fått skicka ut folk för att slakta det skadeskjutna djuret.
Alla officerarna och överingenjörerna och teknikerna som stod runtomkring brast här ut i djupt humana beklaganden och vi talade en lång stund om vilka åtgärder som kunde vidtas, för att något sådant inte skulle behöva upprepas.
Vi talade om det ända tills omladdningen var klar.

Jag har inte godkänt utläggning av bilden på mig själv i sminklogen på Södra teatern som ligger på www.bodilmalmsten.se
Så här ser jag ut.

I Malmö.
På Palladium i går och i kväll. En före detta biograf för den som inte visste.
Enormt vacker lokal.
Med målningar i taket och guld och silver.
Högre i tak än Empire State Building.
Fullsatt i går, proppfullt av väldigt snäll publik. Vi fick nästan stående ovationer pingvinen och jag.

I morgon Göteborg.
Men först – Palladium, igen i kväll 19.30

Väldigt fin och god publik båda dagarna på Palladium. I går – den femtonde mars 2011 – enormt tålmodig och uppmuntrande när jag fick problem med mikrofonen i andra akten och ljud-Klas fick komma ner på scenen från ljudbåset och byta ut den så kallade myggan med allt vad det innebär. Tillfälligt avbrott och ingen irritation kändes av.

Publik blandad, kvinnor och män, inte enbart kvinnor som sedvanligt snipig recensent skriver i dagens lokaltidning. Som om kvinnor vore en sämre sorts publik än män, men nu var det alltså inte enbart kvinnor i publiker.
Jag läser inte recensioner men där sitter jag i frukostrummet med en mandelcroissant och gör det.
Ständigt lika förvånad över att känslan i rummet, det som fungerar och det som inte fungerar mellan scen och salong, det i manuskriptet som inte håller och det som håller, när avsikten inte når fram till resultatgränsen, det som blir så väldigt tydligt i ett rum som exempelvis Palladium – att det så fullständigt ständigt går den här sortens recensent förbi.
Att eventuell humor inte landar, så är det och så har det alltid varit, redan Marianne Höök på sextiotalet sa att i Sverige anses enbart det som sägs i allvarlig ton vara allvarligt.

Palladiumpubliken var tydlig och rak – tog emot det som fungerade och det som inte fungerade fick vara med ändå, fast jag vet hur mycket bättre det kunde varit.
Så jag bestämmer mig för att – rakt emot min karaktär – vara tacksam och nöjd och så lycklig som möjligt för det.