Väldigt fin och god publik båda dagarna på Palladium. I går – den femtonde mars 2011 – enormt tålmodig och uppmuntrande när jag fick problem med mikrofonen i andra akten och ljud-Klas fick komma ner på scenen från ljudbåset och byta ut den så kallade myggan med allt vad det innebär. Tillfälligt avbrott och ingen irritation kändes av.
Publik blandad, kvinnor och män, inte enbart kvinnor som sedvanligt snipig recensent skriver i dagens lokaltidning. Som om kvinnor vore en sämre sorts publik än män, men nu var det alltså inte enbart kvinnor i publiker.
Jag läser inte recensioner men där sitter jag i frukostrummet med en mandelcroissant och gör det.
Ständigt lika förvånad över att känslan i rummet, det som fungerar och det som inte fungerar mellan scen och salong, det i manuskriptet som inte håller och det som håller, när avsikten inte når fram till resultatgränsen, det som blir så väldigt tydligt i ett rum som exempelvis Palladium – att det så fullständigt ständigt går den här sortens recensent förbi.
Att eventuell humor inte landar, så är det och så har det alltid varit, redan Marianne Höök på sextiotalet sa att i Sverige anses enbart det som sägs i allvarlig ton vara allvarligt.
Palladiumpubliken var tydlig och rak – tog emot det som fungerade och det som inte fungerade fick vara med ändå, fast jag vet hur mycket bättre det kunde varit.
Så jag bestämmer mig för att – rakt emot min karaktär – vara tacksam och nöjd och så lycklig som möjligt för det.