Jag läser Maciej Zaremba om mobbning och människovärde i DN.
Ett brott som även jag från min franska horisont observerat
och skriver om i Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig/2005/:

En av många begåvade och arbetslösa unga kvinnor jag känner i Stockholm har hamnat i en olidlig arbetssituation.
Hon hotar att slå ihjäl mig om jag säger något, men eftersom jag är i Finistère och hon i Sverige utan pengar till flygbiljett eller lejd mördare,
så gör jag det ändå.
Min unga väninna är en av så många att ingen kommer att känna igen
henne.
Utbildad för ett yrke som hon bevisligen är lämplig för, högsta lovord, men på grund av situationen på den så kallade arbetsmarknaden utan fast jobb.

Till skillnad från mig som aldrig har haft ett riktigt jobb och inte vill ha det trivs min unga väninna med att ha en arbetsplats, arbetskamrater.
Hon lider av att gå hemma och inte ingå i en daglig gemenskap.
Och så händer det fantastiska att hon får ett långtidsvikariat.
Allt borde vara toppen, men det är inte toppen, det är hemskt.
Min väninna råkar ut för en mobbare.
En riktig förtryckare, en uppåtslickare och neråtsparkare, en feg typ men en klättrare som genast bör sättas på plats av personalombudet och cheferna.

Men det händer inte.
Inte alls.
Ingen på arbetsplatsen säger någonting.
Inte chefen, inte personalombudet och inte arbetskamraterna.
Alla ser vad som försiggår men alla tiger och vänder ryggen till för att
inte riskera att bli betraktade som bråkmakare med låg social kompetens.

Det är inte som om det här vore speciellt för Sverige, även om vi är bäst på att vara tysta om det. Överallt där arbetsmarknaden hårdnar är det likadant.
Folk tiger för att rädda sina jobb.
Hela världen tiger.
När det enda som behövs är att en enda arbetskamrat säger något.
Det behövs inga stora demonstrationer, inga plakat, inga talkörer.
Det som krävs är att en enda person i de andras närvaro, på kafferasten, personalmötet, ställer den enkla frågan till mobbaren – rakt på sak men inte aggressivt :
”Hallå, vad håller du på med? Vad gör du ?
Vi ser vad du gör.”

Så enkelt är det förstås inte hela vägen men det kan vara en början och värt ett försök.

Kommentar:
Det är inte som om jag tror jag är någon Maciej Zaremba.
Maciej Zaremba är Sveriges störste skrivande journalist och han är från Polen.
Så är det med det.
Läs Maciej Zaremba.
Gör något.

Det måste finnas andra undersökande journalister i Sverige än Zaremba.
Jag efterlyser någon eller några passionerade stilister med lust, ambition och energi nog att ta itu med teknikterrorn – maktövergreppen från så kallad kundservicepersonal när datorn går sönder – det kostar 20 000 utan förklaring till varför och vad som gått fel för att ingen vet.
Och teleterrorn; operatörernas makt och brukarnas vanmakt, särskilt Telias organisation där man aldrig får tag på någon med övergripande ansvar – den sortens mobbning och utnyttjande av överläge.

Jag har tidigare hänvisat till Simplexity av Jeffrey Kluger, där det tydligt och vetenskapligt – om än på engelska – redovisas att det inte är brukarna som är idioter; varken kvinnor i min ålder eller andra, det är teknikfreakarna som har tagit makten över menyer, displayer, fakturering och fusk, det är deras fel, inte mitt.
Vad gäller Telia så är det strukturen som behöver granskas och som det heter nagelfaras av kompetenta journalister i artikelserier där ansvariga ställs till svars med namns nämnande.
Eller ska man behöva åka till Polen för att hämta sina undersökande journalister?

Jag har varit – som man säger – nere på stan.
Man blir det.
Stureplan där männen oavsett väder går i sina obegripliga långa skor som långfärdsskidor på fötterna. Anorektiskt knäande Stureplanskvinnor dignande under jätteväskor. Myllret av solglasögon, skrikandet i mobiler från Stureplansprofil till Stureplansprofil.

På Drottninggatan en helt annan art av människor, det är som om gick det tull, en passkontroll vid Sergels torg; på Drottninggatan är skorna korta och kvinnorna tjocka i ballongshorts och bystiga överdelar, svallande jättebröst och stjärtar, man vet inte vad som är vad.

Mad dogs and English men go out in the midday sun; i Humlegården är det svenskar av alla könen som kastar av sig kläderna och ligger och grillar charkuteriproduktsartat, en del tätt tillsammans, sammanklibbade. “Köttklister”, tänker jag och minns inte om det var bra eller dåligt.
För veganer garanterat dåligt, men för oss köttkonsumenter – jag minns inte, inte alls.

På Birger Jarlsgatan, den ödsliga delen mot Roslagstull efter Odengatan, jag går där i egna ärenden när jag plötsligt möter kungen.
Hade jag inte själv sett kungen på nära håll – när jag fick min Litteris et Artibus-medalj – hade jag varit övertygad om att det är den svenske kungen som kommer gående i solen på den tråkiga biten av Birger Jarlsgatan.
Men så slår det mig – kungen skulle ju aldrig gå omkring ensam på en trottoar med en portfölj.
Det är omöjligt.
Först nu förstår jag att det i Sverige finns en familj vars medlemmar aldrig har gått – eller kommer att gå – utan eskort och för sig själva – vare sig på den tråkiga delen av Birger Jarlsgatan i Stockholm eller på någon annan gata i någon stad i detta land.
Fullt hur konstigt som det är har jag faktiskt inte fattat förrän jag mötte mannen som inte var kungen, av den enkla orsaken att det inte kunde vara han.

När man ska stänga av på kvällen.
Och längtar efter den där lättnaden när fläkten i datorn blir tyst.
Och så kollar man mailen en sista gång för dagen.
Och där ligger ett fantastiskt fint mail sänt av en 35-årig
fyrabarnsmamma från Finland.
“När jag läser det du skriver får min själ ro…”
Och ännu mer i samma vänligt finskt sjungande ton.
Jag stänger av datorn med väsentligt gladare själ än när jag
slog på den i morse. Tack fina fyrabarnsmamma, det är inte
utan att även min sönderstressade själ fick sig en släng av ro.

“It never rains but it pours” är ett engelskt uttryck som jag just nu inte kommer på den svenska motsvarigheten till.
Jag sitter med en essä om Montaigne till Obs Kulturkvarten, jag har lovat skriva en essä om Montaigne (en essä om Montaigne!) och kommer inte på någonting.
Jag googlar på lite olika sökord plus Montaigne för att se om jag kommer på någonting av det.
Jag surfar runt lite planlöst och råkar hamna på ett inlägg från april 2008 på sajten (site heter det, inte sajt) Bokmania.
Läser Ivana Eklunds inlägg om Montaigne och känner mig som i går när jag fick det fina mailet från Finland, it never rains but it pours.

Här inledningen på Eklunds Montaigne:
Tack vare universitetskursen i kritik har jag nu stiftat bekantskap med Michel de Montaigne och hans Essayer från 1580-talet. Riktigt intressant, måste jag erkänna, även om ordet bekantskap kanske är lite överdrivet, jag har bara nosat lite grann på hans texter som spänner över tre tjocka volymer. Ändå är jag hänförd och lite fascinerad, trots min initiala skepsis. Fast någonstans i bakhuvudet klingar det att “min lilla husgud” Bodil Malmsten har i sin tur honom som “sin lilla husgud” och man är ju som bekant påverkbar, eller hur.

Jag kom på vad som kunde motsvara It never rains but it pours, den berömda ketchupflaskan. Att först kommer ingenting och sen alltihop på en gång.

Nu har jag sett alla mina tv-serier, The Shield – hela serien två gånger, Sopranos – kan utantill, Southland, Oz, Prison Break, Law and Order; Criminal Intent – många gånger alla säsongerna med Vincent D´Onofrio, Kathryn Erbe, Eric Bogosian och Chris Noth, Mad Men, The Wire, (jag fastar inte för Treme,) Damages med Glenn Close fast den bara blir sämre och sämre, The Good Wife med Julianna Margoulis som bara bli bättre, jag är laglydig och laddar inte ner, jag tittar streamat eller på DVD och nu har jag sett allt.
Men så blev jag rekommenderad en dramadokumentär från BBC om den motsägelsefulle nazisten Albert Speer på SVT Play; dramadokumentären var ingenting för mig (BBC är inte längre BBC) men på SVT Play hittade jag den danska serien Livvakterna. Visserligen framställer den på en helt befängt sätt danska Säpo som ett sexnäste, alla ligger med alla, men ändå, det är kompetent, sentimentalt, dramatiskt med nutidsanknytning och danskt.

Teckningen är av Roz Chast från The New Yorker.

Jag får personliga tips från franska Amazon.
Mary Higgins Clark är en av Frankrikes mest bästsäljande översatta “författare.”
Men att hon inte är för mig att ge några personliga tips om borde ha framgått av de boktitlar jag under tio år beställt hos franska Amazon.
Mary Higgins Clark…
Amazon.fr är kanske gramse för att jag flyttat.

Jag minns den döda duvan i Finistère.
Nu är det en duva som inte mår bra nära där jag bor c/o i Stockholm.
Duvan ser ut som en maräng som har rasat ihop.
Bara ligger i en hög i planteringen eller på någon av bänkarna eller borden utanför pizzeran.
Jag borde be pizzamännen avliva duvan, befria den från sitt eventuella lidande, men är det min uppgift?
Det är ju på pizzerians bänkar och bord den dåliga duvan ligger och inte hos mig där jag bor c/o.

Jag har inte sett duvan på några dagar.
Tror inte den ligger på duvakuten.
Adjö duvan.

En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson – vad har jag nu gjort om inte erbjudit mig att skriva ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne.
Det finns ingen att skylla på, jag lägger själv huvudet på stupstocken.
En essä om Montaigne till Obs Kulturkvarten i P1, lägg in mig på sjukhus, ta mig ur spel.