Jag har varit – som man säger – nere på stan.
Man blir det.
Stureplan där männen oavsett väder går i sina obegripliga långa skor som långfärdsskidor på fötterna. Anorektiskt knäande Stureplanskvinnor dignande under jätteväskor. Myllret av solglasögon, skrikandet i mobiler från Stureplansprofil till Stureplansprofil.
På Drottninggatan en helt annan art av människor, det är som om gick det tull, en passkontroll vid Sergels torg; på Drottninggatan är skorna korta och kvinnorna tjocka i ballongshorts och bystiga överdelar, svallande jättebröst och stjärtar, man vet inte vad som är vad.
Mad dogs and English men go out in the midday sun; i Humlegården är det svenskar av alla könen som kastar av sig kläderna och ligger och grillar charkuteriproduktsartat, en del tätt tillsammans, sammanklibbade. “Köttklister”, tänker jag och minns inte om det var bra eller dåligt.
För veganer garanterat dåligt, men för oss köttkonsumenter – jag minns inte, inte alls.
På Birger Jarlsgatan, den ödsliga delen mot Roslagstull efter Odengatan, jag går där i egna ärenden när jag plötsligt möter kungen.
Hade jag inte själv sett kungen på nära håll – när jag fick min Litteris et Artibus-medalj – hade jag varit övertygad om att det är den svenske kungen som kommer gående i solen på den tråkiga biten av Birger Jarlsgatan.
Men så slår det mig – kungen skulle ju aldrig gå omkring ensam på en trottoar med en portfölj.
Det är omöjligt.
Först nu förstår jag att det i Sverige finns en familj vars medlemmar aldrig har gått – eller kommer att gå – utan eskort och för sig själva – vare sig på den tråkiga delen av Birger Jarlsgatan i Stockholm eller på någon annan gata i någon stad i detta land.
Fullt hur konstigt som det är har jag faktiskt inte fattat förrän jag mötte mannen som inte var kungen, av den enkla orsaken att det inte kunde vara han.