“It never rains but it pours” är ett engelskt uttryck som jag just nu inte kommer på den svenska motsvarigheten till.
Jag sitter med en essä om Montaigne till Obs Kulturkvarten, jag har lovat skriva en essä om Montaigne (en essä om Montaigne!) och kommer inte på någonting.
Jag googlar på lite olika sökord plus Montaigne för att se om jag kommer på någonting av det.
Jag surfar runt lite planlöst och råkar hamna på ett inlägg från april 2008 på sajten (site heter det, inte sajt) Bokmania.
Läser Ivana Eklunds inlägg om Montaigne och känner mig som i går när jag fick det fina mailet från Finland, it never rains but it pours.
Här inledningen på Eklunds Montaigne:
Tack vare universitetskursen i kritik har jag nu stiftat bekantskap med Michel de Montaigne och hans Essayer från 1580-talet. Riktigt intressant, måste jag erkänna, även om ordet bekantskap kanske är lite överdrivet, jag har bara nosat lite grann på hans texter som spänner över tre tjocka volymer. Ändå är jag hänförd och lite fascinerad, trots min initiala skepsis. Fast någonstans i bakhuvudet klingar det att “min lilla husgud” Bodil Malmsten har i sin tur honom som “sin lilla husgud” och man är ju som bekant påverkbar, eller hur.
Jag kom på vad som kunde motsvara It never rains but it pours, den berömda ketchupflaskan. Att först kommer ingenting och sen alltihop på en gång.