Posten påstår att de har högsta kundnöjdhetsindex, Telia säger detsamma, lögn lögn lögn. Något så missnöjt som en svensk postkund i början på år 2010 har jag inte träffat på tio år. Telia!
Att man måste varit inskriven 8 månader i svenskt folkbokföringsregister innan man kan få fast abonnemang med allt vad det innebär. Att jag haft svenskt personnummer i snart hundra år hör inte hit.
En enda statistikredovisning har jag sett som är korrekt, den att sedan min artikel om Roberto Bolaño publicerades söndagen den 21 februari har Expressen ökat söndagsförsäljningen med mer än 8 000 ex.
Alla utom Telia, producenten för Förkväll i TV4 och cheferna på SVT vet att ungdomen aldrig varit så fattig som den är i dag och med så dystra framtidsutsikter. Värsta felkalkylen av Telia när de enda som kan kosta på sig att spendera pengar som om det inte fanns någon morgondag är jag och min generation.
Tittarna sviker Melodifestivalen. Eller vad det nu är som tittarna för tillfället sviker. Som om tv-tittarna hade moralisk plikt att titta på Melodifestivalen, som om det vore deras uppgift i livet att titta på Melodifestivalen. Tittar inte tittarna så sviker de.
Vem sviker vem? Eftersom det är samma journalister som anklagar tittarna för att svika Melodifestivalen som bedömer att programmet har blivit sämre borde det stå att det är Melodifestivalen som sviker tittarna. Melodifestivalen sviker! Så borde det stå på löpsedlarna, utropstecken och allt. Men det gör det inte.
Jag tittar inte på Melodifestivalen. Hade jag TV skulle jag välja att inte titta på Melodifestivalen men jag skulle inte kategorisera mitt val som svek, inget – Bodil Malmsten sviker Melodifestivalen! Men jag har ingen TV. På spåret ser jag på datorn på SVT Play.
Jag vet inte hur det är i alla andra länder men i Frankrike har jag på tio år inte hört eller läst att tittarna sviker när de slutar titta på vad som det uppfattar som dåliga program. Bara i Sverige är det tittarna som sviker. Säger vem? Journalister som vecka efter vecka ägnar kilometer, hektar, ton med text och separata bilagor åt Melodifestivalen. Alltså – det är journalisterna som sviks när tittarna inte tittar på Melodifestivalen.
Svika. Det är ett stort och otäckt ord. Att svika en annan människa, att svika sin plikt, att svika en idé man tror på, en moral – svek svider som brännsår som aldrig läks.
Tittarna sviker Melodifestivalen. En sådan hisnande devalvering av begreppet svek.
Visst – var och en stiger ur sängen på morgnarna med risk för livet. Vem som helst kan få en hjärnblödning, hjärtinfarkt, halka i badrummet, bryta nacken, sätta frukostmackan i halsen och dö. Eller få ett snöflak i skallen, en istapp. Men tack vare dem som står där på taken med den tunna linan kring veka livet tio våningar över marken – tack vare dem blir det inte snöflaket eller istappen som blir vår död i dag den 4 mars 2010 och blir det det så är ett tragiskt undantag.
Plötsligt läser jag att en undersökning kommit fram till att alla låglöne-/svart/jobb utan möjlighet till avancemang och bonus utförs av icke svenskfödda personer. Vad mer är nytt! Man behöver bara åka tunnelbana eller höra snöröjarnas ryska varningsrop till fotgängarna från taken i området där jag bor c/o.
Killen i tobaksaffären har så sympatisk röst. Om man har fördomen att svenskar är blonda och blåögda så ser den här killen utländsk ut där han står bakom disken och tar emot tipskuponger och lämnar ut paket. Det slår mig att det kan vara orsaken till att jag inte prenumererar på någon tidning utom The New Yorker och Le Monde. Att jag måste få den här dagliga dosen av akustiskt välbehag. Att det betyder något.
Någon som håller upp en dörr, hejdar sig och tar tag i dörren som var på väg att slå igen.
Personalen på ICA, undantagslöst vänlig, de unga männen i butiken lika vänliga som de unga kvinnorna, var och en lika vänlig mot varje kund – mot de ryska snöröjarna, mot skolbarn i grupp som knuffas, mot gamla gubbar som inte vet om de är på väg ut eller in. Och mot mig.
Förr fick man inte äta salt. Jag minns inte varför, man kanske tappade minnet. Salt var fel. Sedan blev salt tillåtet och inne. Salt i form av flingor, franskt havssalt, glass med salt, salt choklad, nu är det salt i allt.
Smör. Något så tabu för en hälsoinriktad och viktmedveten person. Och så plötsligt – man får äta smör! Det är inte farligt – nya rön. All den där olivoljan – helt i onödan. Att de lever så länge på Kreta – det var förr.
Det krossar ens hjärta att se helgpapporna med sina barn i lekparker eller på tekniska muséet. Att vilja ge barnet allt från lördag morgon till söndag kväll. Den här pappan Tejp har tagit med sonen till ett datalandskap och nu står de vid datorn där pappan vill söka information om släktet Tejp: “Varifrån kommer vi, vad är vårt djupaste ursprung, har vi rötter eller ej?” Där står han med sonen vid sökmotorn Google en söndag strax efter lunch.
Det är någonting den här pappan vill ge till sin son, men han kommer inte åt det. Så de går ut på stan och tittar på tejptjejer i stället.
