Tittarna sviker Melodifestivalen.
Eller vad det nu är som tittarna för tillfället sviker.
Som om tv-tittarna hade moralisk plikt att titta på Melodifestivalen, som om det vore deras uppgift i livet att titta på Melodifestivalen.
Tittar inte tittarna så sviker de.
Vem sviker vem?
Eftersom det är samma journalister som anklagar tittarna för att svika Melodifestivalen som bedömer att programmet har blivit sämre borde det stå att det är Melodifestivalen som sviker tittarna.
Melodifestivalen sviker!
Så borde det stå på löpsedlarna, utropstecken och allt.
Men det gör det inte.
Jag tittar inte på Melodifestivalen.
Hade jag TV skulle jag välja att inte titta på Melodifestivalen men jag skulle inte kategorisera mitt val som svek, inget – Bodil Malmsten sviker Melodifestivalen!
Men jag har ingen TV.
På spåret ser jag på datorn på SVT Play.
Jag vet inte hur det är i alla andra länder men i Frankrike har jag på tio år inte hört eller läst att tittarna sviker när de slutar titta på vad som det uppfattar som dåliga program.
Bara i Sverige är det tittarna som sviker.
Säger vem?
Journalister som vecka efter vecka ägnar kilometer, hektar, ton med text och separata bilagor åt Melodifestivalen.
Alltså – det är journalisterna som sviks när tittarna inte tittar på Melodifestivalen.
Svika.
Det är ett stort och otäckt ord.
Att svika en annan människa, att svika sin plikt, att svika en idé man tror på, en moral – svek svider som brännsår som aldrig läks.
Tittarna sviker Melodifestivalen.
En sådan hisnande devalvering av begreppet svek.