Killen i tobaksaffären har så sympatisk röst.
Om man har fördomen att svenskar är blonda och blåögda så ser den här killen utländsk ut där han står bakom disken och tar emot tipskuponger och lämnar ut paket.
Det slår mig att det kan vara orsaken till att jag inte prenumererar på någon tidning utom The New Yorker och Le Monde.
Att jag måste få den här dagliga dosen av akustiskt välbehag.
Att det betyder något.
Någon som håller upp en dörr, hejdar sig och tar tag i dörren som var på väg att slå igen.
Personalen på ICA, undantagslöst vänlig, de unga männen i butiken lika vänliga som de unga kvinnorna, var och en lika vänlig mot varje kund – mot de ryska snöröjarna, mot skolbarn i grupp som knuffas, mot gamla gubbar som inte vet om de är på väg ut eller in.
Och mot mig.