Apples nya snöleopard – det från väst kommande operativsystemet.

En bok och en teaterpjäs – mer olika blir det inte.
Att läsa en bok är något av det privataste man kan ta sig för.
Det privataste.
När du läser en bok är det du som bestämmer vad det står och hur fort det ska gå.
Ingen – inte ens författaren – särskilt inte författaren – har rätt att säga att du läser fel.
Det är du som läser och du läser rätt.
När du läser en bok är det du som är föreställningen.
En teaterpjäs är en offentlig sak.
Du är en del av publiken och som publik är du del av föreställningen.

Tryck stjärna på repertoaren i Borås igen. Passa på, det är bara tio föreställningar från den 10 till den 19 september.

Den elfte september 2001, jag var i min trädgård i Finistère. Grannfrun kom och ropade att jag skulle sätta på TVn – “de kastar sig ut genom fönstren i New York.”
Nous sommes tous des americains, vi är alla amerikaner.
En klar höstdag, blå himmel i Finistère såsom i New York.

Den 11 september 2009, det regnar på Manhattan och blåser hårt, Bloomingdale´s, Macy´s, de stora varuhusen och de märkvärdiga märkena annonserar i New York Times till minne av dem som dog den dagen, stanna upp ett ögonblick, står det.
Jag stannar upp men även för offren för bomber, missiler och handeldvapen i Irak, Afghanistan – le commandant Massoud, vi stannar upp ett ögonblick för att sedan rusa vidare som vanligt så länge det varar.

Jag sa att jag bara skulle vara ledig, inte skriva, inte fotografera, inte göra någonting som hör ihop med det som jag kallar mitt jobb.
Jag ljög.
Jag läser pjäser, träffar författare – i morgon Laurie Rosenwald, jag ser Bill Maher på HBO, går på teatern. I kväll God of Carnage av Yasmina Reza, en fransk författare som skriver succépjäser av privatteatertyp.
Även om jag inte kan med Yasmina Reza måste jag se vad det är som gör att hennes pjäser är sådana succépjäser; vad God of Carnage har gemensamt med Tryck stjärna som just har sin andra spelperiod på Borås Stadsteater.

För mig som negativt förhandsinställd till Yasmina Reza var de första tjugo, tjugofem minuterna av God of Carnage svåra; jag kunde inte annat än tycka att det var kompetent skrivet och roligt och bra och fruktade alltså att jag skulle bli tvungen att byta åsikt och be om ursäkt för min negativa inställning.
Men så småningom spårade det ur och blev beräknande buskis med anspråk på att vara Vem är rädd för Virginia Woolf/Lars Norén, jag kunde andas ut och sitta trygg i min negativism.
Jag fick till och med medhåll av New York Observer i deras genomgång inför årets Tony awards:… “competing with the commercial hit of the season, Yasmina Reza´s 80-minute breeze of a boulevard comedy of ill manners, God of Carnage, which the pretentious Ms. Reza mistakes for Kierkegaard.”

Men
Jeff Daniels och James Gandolfini var suveräna, Gandolfini magnifik och tung som bly i den tunna soppan. Aldrig har någon fyllt en paus med så mycket av hur det är att vara människa som James Gandolfini i den salongskomedin.
Tyngd och timing i komiken, James Gandolfini var så rolig som bara den kan vara som är väldigt allvarlig.

På raden bakom mig satt Jerry Seinfeld med sin fru Jessica, (*se fotnot) Jessica satt rakt bakom mig, Jerry på platsen till vänster, inte mer än en meter ifrån min plats B 112.
Alla i den proppfulla teatern var medvetna att Jerry Seinfeld satt där men ingen trängde sig på och bad om autograf. Seinfeld fick sitta i lugn och ro med sin Jessica och skratta och njuta av Gandolfini som vilken teaterbesökare som helst, det är sådant som bara händer i New York och det händer alltid.
Är det inte Jerry Seinfeld är det Gabriel Byrne, Julia Roberts, Malcolm Gladwell eller Meryl Streep.

/*fotnoten: Jessica Seinfeld har gjort en kokbok med recept avsedda att lura i barn grönsaker och blivit stämd av en kvinna som påstår att lura-i-barn-grönsaker-konceptet är hennes.
Jag hade gjort ett inlägg om det med länk till New York Times igår, Jessica Seinfeld vann målet.
Men eftersom New York Times tog bort länken raderade jag inlägget och det var synd.
Att en svensk författare på besök i New York skriver om Jessica Seinfeld på sin hemsida och att påföljande kväll just den Jessica Seinfeld sitter med sin världsberömde man bakom just den författaren på Broadway (man säger ju Broadway även om det är West 45th Street, 44th eller 42nd) – det är väl ändå ett på gränsen till övernaturligt sammanträffande som borde få komma till allmän kännedom?
Vilket det härmed gör./

PS:
Jag fick ändå dåligt samvete för min negativism angående God of Carnage – jag ska inte bli kritiker när jag blir stor.

Tillbaka i staden där jag inte trivs.
Jag som aldrig sover, sover till klockan ett.
På eftermiddagen.
Det ösregnar.
Ute.
Spisen fungerar inte, det är något fel på anslutningen till gasolbomben, gasolen kommer inte fram, jag köper en ny anslutning men vet inte hur man sätter dit den eller om det är rätt anslutningsmojäng. (Mojäng är inte mitt språk men jag kommer inte på något riktigt ord.)
Grannen kommer, störtar in genom dörren som vanligt och konstaterar att den nya anslutningsmojängen är fel, han försöker få igång gasolflödet från bomben till spisen, en timmes försök, det går inte.
Dörren till frysfacket i kylen ramlar av, en liten plastsak har gått av.
Grannen försöker laga, det går inte.
Är plastsaken av så är den av.
Mobilen laddar inte, batteriet är dött, jag måste härifrån, men hur och vart?
Grannen har gått ner till sig, det är bäst så.
Det ringer på min fasta telefon, den fungerar plötsligt trots att den går genom Live-boxen.
Det är Kjell, han står på bokavdelningen på NK i Stockholm.
Min bok, leopardboken, De från norr kommande leoparderna, ligger etta på försäljningslistan där.
Jag tar det som ett tecken, det är till NK jag måste flytta, jag bestämmer mig för att maila dit och be om hjälp med det praktiska.

Larry Gelbart är död. Han skapade TV-serien M*A*S*H och skrev manus till bland annat Tootsie.
Jag har ätit lunch med Larry Gelbart.
I Los Angeles.
Någon gång ska jag berätta om mina äventyr i Hollywood. Alla berömda människor jag träffat, ensemblen i komediserien Lödder
och andra.
En annan gång ska jag göra det.
Den där andra gången som kanske aldrig kommer och lika bra det.

Att Michel de Montaigne är död är ingen nyhet.
Så död han nu är.
Enligt mig och Jane Kramer i The New Yorker är Montaigne alltid dagsaktuell och vid prima liv.
(Jag försöker få fram hela artikeln, men för det krävs det bortglömda lösenordet som kan fås med e-post vid uppgivande av användarnamn som också glömts bort. The New Yorker vill tydligen inte att glömska prenumeranter ska komma åt internetupplagan som ingår i prenumerationen.)

Nu
ska jag gå ner till grannarna och se på bilderna grannen tog på deras kryssning i juli med ett nytt kryssningsfartyg i många våningar med många restauranger och ett kasino.
Många bilder.
Men det fattas bara att jag inte skulle titta på bilderna – grannen fixade min spis, skaffade mojängen till gasbomben, han har satt upp vägghyllor i mitt kök, han mäter trycket i mina bildäck, att han går på ett annat varvtal än andra människor ingår i paketet – mjukt och hårt om vartannat.

Ute
är det så kallat vackert väder, jag kan lägga ut vilken söndagsbild som helst från de år jag har bott här, det är snart tre år sedan jag flyttade från Finistère.

Jag känner att jag måste ta reda på hur det står till med familjen Tejp, det är inte som om jag inte tänker på dem.
Men deras situation är ju så känslig, jag kan inte bara klampa in hur som helst, jag måste gå varligt fram och noga överväga varje steg.

Jag ser The Kill Point, en serie i åtta avsnitt från 2007 om ett gisslandrama, ett bankrån spårar ur, John Leguziano och hans män från kriget i Irak tar gisslan i en bank, för den som minns Dog Day Afternoon med Al Pacino när han var som bäst är Leguziano rätt, The Kill Point är mitt sista fynd, sedan har jag sett alla fängelse- och polisvåldsserier som finns i TV-världen; det finns inga fler serier med brutala män – skjutna eller oskjutna – som har det värre än jag.

Jag ser Mad Men, serien om reklammännen på Madison Avenue 1960.
Först är jag störd av ytan – den hårdlackerat perfekta bilden av 1960, hur vackert det är, färgerna, strumpebanden, de högklackade skorna, de smala midjorna, de vida kjolarna, de kyssäkta läppstiften, kostymerna med smala kavajslag, cigaretterna.
Ännu en 60-talsorgie, tänker jag, been there, done that.
Så är det.
Jag har varit där, jag har gjort det – jag vet hur 1960 känns, jag har facit.

The past is a foreign country/ They do things differently there.
Det förflutna är ett främmande land, jag tar mig igenom ytan på Mad Men och är tillbaks i det främmande landet 1960.
Jag känner hur kläderna känns mot huden, lukten av läppstiftet och klorofylltandkrämen, smaken av cigaretten efter sex, det hette inte sex, jag minns inte vad det hette – ett främmande ord. Pillret fanns men de flesta hade fortfarande pessar. Unga kvinnor från Stockholm åkte till Polen för abort.
Polen!
Ett av Europas mest abortnegativa länder 2009.
Så främmande är det förflutna landet 1960, omvända världen, som Alice genom spegeln ner i underlandet, grammofonskivor, The Platters.
De hundra tagen med hårborsten varje kväll.
De höga hästsvansarna.
Torrshampo!
Ansiktsmaskerna – gurka, citron för att bleka bort fräknarna, fräta bort eller täcka med pancake.
Grönt puder för den som hade tendens att rodna.
Tendens!

Allting satt åt, tryckte in, klämde ut, resårskärpen, resårkorseletterna, toppiga bysthållare, allt skar in, fettvalkar – ingen kom undan, de slanka, de korpulenta, byxgördlar med resår till knäna, nylonstrumporna – den där svidande biten hud mellan strumpan och underbyxorna, det var ingenting sexigt med den.
En riktig kvinna hade skavsår överallt och blod i skorna, ju smäckrare pumps desto större lidande.

Långbyxor som ingen annan än Grace Kelly var snygg i – slacks.
Snygg?
Tjusig, charmig – charmfull.
Gå i charmskola med telefonkatalog på huvudet, lära sig sitta fint, sätta sig med vristerna ihop, benen hopklistrade från knäna, hur en riktig kvinna stiger ur en bil.
Shirley MacLaine var pikant.
Men det var Marilyn Monroe och Jackie Kennedy som var Marilyn Monroe och Jackie Kennedy.

Drömmen om att bli hemmafru – först flygvärdinna – eller sjuksköterska – sedan hemmafru.
Ta gift om man inte blev gift.
Eller förbli bohem.

The past is a different country, jag vet, jag var där – det var inte bättre förr, det var bara förr.

Mad Men är det bästa och seriösaste som hänt TV efter Sopranos, det är bara längre dit.

I natt är det dags för utdelningen av årets Emmys och om Mad Men blir utan är det ännu ett bevis på meningslösheten med yttre utmärkelser och tävlingar i konst.