Hon som bor i bilen har varit borta sedan i torsdags, parkeringsplatsen har stått tom.
Det har varit oroligt och ödsligt, var är hon, vad allt kan hon inte råka ut för på vägarna, vad händer?
I dag är bilen där igen.
På samma parkeringsplats, samma blommiga täcke i det överfulla baksätet.
Den här gången kommer jag ihåg att göra det jag har glömt förut – att titta på registreringsskylten för att se var bilen kommer ifrån.
Det visar sig att skylten har samma slutsiffror som min och att bilen alltså är registrerad här.

Hon som bor i bilen sitter på förarplatsen som vanligt, hon bläddrar i en bunt dokument. Jag känner igen brevhuvudet, logotypen, det är dokument från La Mairie – rådhuset/kommunalkontoret – i staden där hon/jag/vi bor.

Har hon blivit vräkt, vad står det, vad handlar det om?
Hon som bor i bilen ser inte glad ut där hon sitter med sina dokument men vem gör det.

Eftersom allting är så hemskt och negativt här och nu har jag på senaste tiden inte brytt mig om att bli galen på biltrafiken, men i dag blir jag påmind om att det är säkrast att hålla full beredskap och vaksamhet.
En ung kvinna med bilen full av barn kör käpprätt i hög fart ut från en gränd som korsar den huvudled där jag – även i Frankrike – har förkörsrätt.
Hade jag inte haft mina remarkabla reflexer hade den unga kvinnan och hennes barn, våra fordon och jag vid den här tiden inte varit mer än en hög skrot och lite kött och blod.

Stormy Weather

Jag har haft visit av journalist och fotograf för intervju i en av Sveriges äldre, rejälare veckotidningar, en tidning som fanns när jag var liten, en tidning som har varit med.
Jag hämtade på järnvägsstationen och körde genom staden till där jag bor vid Atlanten med mina besökare när det plötsligt slog mig – huvudet i takbjälken:
Det är inte stadens fel att jag inte trivs här.
Den här staden har inte gjort mig något, den är som den är och har varit innan jag kom – det är inte stadens fel att kärleken mellan oss uteblev.
Den har inte gett mig falska förhoppningar, inte utgett sig för att vara någonting som den inte är – den här staden är som den är och det är inte för mig.
“It takes two” – det vet till och med de inte engelsktalande infödingarna i staden där jag än så länge och fortfarande bor.

Att det är i samband med besöket från veckotidningen som fanns när jag var liten som jag inser hur orättvis jag varit, hur ensidigt och egoistiskt jag sett på relationen, är tecken på att en mognadsprocess har skett, att jag inte bara blivit gammal av åren som gått – jag har blivit klok och på gränsen till det buddistiska tillstånd av inre jämvikt som kallas för zen.

Halvtid för Nicolas Sarkozy.
All time low i popularitetsmätningarna, men en sak är säker – någon ändring på hastigheten i genomförandet av Sarkozys så kallade reformer kommer inte på tal.
Men – efter att ha tagit del av och förstått omfånget av det folkliga missnöjet med utnämningen av sonen säger presidenten – inte pardonnez-moi, det är inte hans stil men ungefär – ok, om ni tog det så illa var det kanske inte lämpligt.
Det är det som är le mea culpa discret de Nicolas Sarkozy.

Det är alltså inte presidentens moraliska kompass som gjort utslag, det är för att folk har reagerat, för att bättra på sin popularitet som han tar detta lilla myrsteg tillbaks.

Klart är också att Sarkozy så fort det någonsin går kommer att göra sig kvitt ännu en kvinnlig regeringsmedlem, den här gången den populära Rama Yadé.
Orsaken?
Att Rama Yadé – enligt den i stort sett envåldshärskande Nicolas Sarkozy – inte är någon team-spelare!

Varje dag larmrapporter om hoten mot grodorna, 30 % av alla groddjur är utrotningshotade, paddor och andra små kräldjur, tur att man själv är på väg mot sin utplåning, en värld utan groddjur, så tråkigt och tomt.

Marie NDiaye fick Goncourtpriset.
Jaså, jaha.
Trots att jag vet att priser och utmärkelser inte har någonting med det slutgiltiga värdet av ett verk att göra blir jag glad över att jurymedlemmen och Nobelpristagaren J.M.G.le Clézios röst gick till min kandidat Justine Lévy för Mauvaise fille.

Frédéric Beigbeder fick prix Renaudot för Un roman français.
Eftersom Un roman français är årets bästa bok jämte Mauvaise fille gör det mig ingenting att Beigbeder fick prix Renaudot denna min sista bokhöst vid Atlanten.

Inte för att jag tänker säga upp mitt konto på Amazon.fr eller min prenumeration på Le Monde för att jag flyttar, men ändå.
Jag kommer att sakna de dignande bokborden i de många multimediavaruhusen, bläddrandet, läsandet av baksidestexterna, överraskningarna och bekräftelserna, allt som gör att jag – än så länge – på ett neo-luddistiskt och konservativt sätt håller fast vid min kärlek till pappersboken.

Emily D:

Will there really be a morning?
Is there such a thing as day?
Could I see it from the mountains
If I were as tall as they?

Has it feet like water-lilies?
Has it feathers like a bird?
Is it brought from famous countries
Of which I have never heard?

Bodil M:

Svar ja.

Jag säljer mina saker.
Sänker priset, slumpar, dumpar, ger bort, jag hatar att ta betalt, det känns hemskt, förnedrande, mina saker har inte den sortens värde i euro och centimes.

Jag kommer att sakna mina saker, jag kommer att hata att inte ha dem, men jag kan ju inte låta sakerna bestämma var jag ska bo.

Under min tid som business woman träffar jag många nya människor.
Trevliga människor med intresse för design och stil, par i fyrtiofem- femtiotreårsåldern, mödrar och döttrar. Söner som flyttar hemifrån.
Nya människor?
Det finns inga nya människor, alla är gamla och hopsamlade av alla människor som funnits före dem, alla är som jag – olika men med en mångfald av personligheter, en inuti nästa, inte som ryska dockor, inte som någonting annat än varelsen i sig – däggdjuret människan.