Jag har haft visit av journalist och fotograf för intervju i en av Sveriges äldre, rejälare veckotidningar, en tidning som fanns när jag var liten, en tidning som har varit med.
Jag hämtade på järnvägsstationen och körde genom staden till där jag bor vid Atlanten med mina besökare när det plötsligt slog mig – huvudet i takbjälken:
Det är inte stadens fel att jag inte trivs här.
Den här staden har inte gjort mig något, den är som den är och har varit innan jag kom – det är inte stadens fel att kärleken mellan oss uteblev.
Den har inte gett mig falska förhoppningar, inte utgett sig för att vara någonting som den inte är – den här staden är som den är och det är inte för mig.
“It takes two” – det vet till och med de inte engelsktalande infödingarna i staden där jag än så länge och fortfarande bor.
Att det är i samband med besöket från veckotidningen som fanns när jag var liten som jag inser hur orättvis jag varit, hur ensidigt och egoistiskt jag sett på relationen, är tecken på att en mognadsprocess har skett, att jag inte bara blivit gammal av åren som gått – jag har blivit klok och på gränsen till det buddistiska tillstånd av inre jämvikt som kallas för zen.