Solen lyser så starkt på havet att man blir bländad, Atlanten är som rostfritt stål, som silver, det är som det var häromdagen när jag tappade min ena handske och när jag gick tillbaks fem minuter senare var det någon som hade tagit den.
En handske.
En grön fodrad handske.
Jag tar på mig den återstående gröna handsken och går ut i det bländande solskenet.
Och det blåser den värsta isvind jag någonsin känt, det är noll grader kallt men det är kallare än minus 40 i Jämtland på femtiotalet, en så kall vind som den som blåser här idag tänker jag inte vara ute i med en handske så jag går in igen och nu stannar jag här mellan pärmarna till en annan dag.