Jag slog mig i huvet på en takbjälke som jag alltid gör på helgerna.
I Finistère slog jag mig i huvet på takbjälkarna även till vardags, det behövdes för att jag inte skulle tycka att jag hade det för bra.
Ständigt dessa blånader och bulor i pannan.
Jag har gjort det igen och jag tänker på min mormor, momma i Jämtland och hennes råd att lägga på stålet.
Så fort det går, man ska helst inte svimma eller på annat sätt tuppa av, direkt efter det att man har slagit huvudet i en takbjälke eller vad man nu väljer, ska man hämta en kall kniv, ett brett skedskaft, någonting platt av stål och lägga mot stället som man slog i.
Och det blir inget blåmärke och ingen bula.
För jag har inte hjärta att säga till momma att hur mycket jag än har lagt på stålet genom åren, några blåmärken och bulor har jag inte skonats ifrån.