Sista boken från Finistère lämnad till tryckning, nu är allting för sent i den bokens värld.
I den bokens värld är allting för sent.
Vackert väder vid Atlanten.
Tidvattnet kommer och går.
Jag har lämnat bredbandslandet, måste bli trådlös, väntar på tid för att bli det, fri som en fågel.
Fri som en fågel?
En broiler i en broilerfabrik, en kalkon? Man får inte använda klyschor, Martin Amis skrev The War Against Cliché, en mycket bra bok om kriget mot klyschorna.
Men nyligen kom The Second Plane. Och där var det proppat med klyschor som Martin Amis hade förlorat kriget mot.
Detta för att säga att som en fågel är jag inte fri.
Om
jag inte vore för upptagen med att ha det besvärligt skulle jag gärna ha läst den här artikeln om en ny Kafkabok.
Upptäckt:
Dag läggs till dag. Och plötsligt har det gått ett år.
Det är tidsbegränsat.
Trivselrisk.
Ska man låsa överlåset?
Vilket är värst – att inte komma ut eller att någon kommer in?
Låsa eller inte låsa överlåset.
Billiga butiker med servetter, värmeljus och dåligt husgeråd.
Fula saker för fattiga.
The poor pay more.
Artikel om unga miljonärer, hur många miljonärer under 25 år det finns i Sverige.
Så använder de pengarna; välbärgade storstadskvinnors favoritbutiker är:
Twilfit, Zara, Champagne och Polarn O Pyret…
Om jag vore miljonär skulle jag göra detsamma som nu men utan att ha ångest för följderna.
Slutsats efter vissa erfarenheter i verkligheten:
Att många vanliga normala löntagare är gisslan åt penninggalna styrandes makt.
Att även organisationer som går med vinst skär ner på personalen, omstrukturerar, rationaliserar.
Särskilt de!
Den totala respektlösheten för väl utfört arbete.
Hur människor mals ner för att de måste göra dubbelt så mycket dubbelt så fort och med hälften så mycket resurser.
Några gamla Dylan:
“You don´t need a weather man
To know which way the wind blows…”
“You just kind of wasted my precious time…”
“I was so much older then, I´m younger than that now.”
Bob Dylan när han läser om sig själv i tidningen i London 1965, att han röker 80 cigaretter om dagen:
”I´m glad I´m not me.”
Att Todd Haynesfilmen var så humorsanerad och osexig.
Jag tänker på några numera dödas sexliv. Att jag lånade ut min lägenhet när de bedrog dem som de bodde tillsammans med.
Julien Lepers, programledaren i Questions pour un champion, säger att hans program inte riktar sig till någon särskild grupp av tittare – rik eller fattig, ghetto eller inte ghetto, kapell eller moské – alla får vara med.
Ur intervju med en som heter Sanna Bråding:
”Hur ser du på framtiden?”
”Jag vill tillbaka. Skådespeleriet saknar jag jättemycket, särskilt nu när jag har så mycket känslor.”
Den fruktansvärda anekdoten om Charlie Mingus på The Five Spot, det är i början på sextiotalet, en vit kvinnlig pianist som spelar.
Charlie Mingus trakasserar henne hela kvällen:
“Go ahead bitch, show me what you can´t do, white lady wanna play jazz.”
Den vita kvinnliga pianisten spelar vidare, jag vet inte vad hon heter, hette.
Charlie fucking Mingus, det hade jag aldrig trott.
Någon gång ska jag göra en uppräkning av en del av det jag älskar som Woody Allen i Manhattan:
Hösten.
Atlanten.
Allting som är provisoriskt.
Broar.
Thomas Bernhards böcker.
En del Dylan.
Mina små iPod Shuffle.
Ansiktena på dem som jag älskar, deras röster.
Rösterna.
Kinderna.
Att de finns.
De som inte längre finns.
Någon gång ska jag göra en förteckning över vilka som får gråta på min begravning.
Och vilka som inte får sörja.
Paniken med att vara vid liv.
Friden med att inte vara det?
Det finns en juridisk term som är skuggtestamente.
Att köpa stora förpackningar när man bor ensam betyder att man räknar med att leva länge.
Dagisbarn i neonvästar på stan.
Hur skört allting är, hur otroligt farligt, de små barnen, får inte råka ut för någon av alla olyckor som står bakom dörren, runt hörnet, på taket och bara väntar på att få hända.
Att en dag se sig i spegeln och det är fullt med ränder och små graveringar på kinderna, avtryck.
Det går över, tänker man, det går över om några dar.
Det är nåt jag har fått och som man har ett tag och sen går det över.
Men det är det inte, visar sig vara kroniskt.
Frågan nu är om man är samma person som förut.
Före ränderna.
Apropå personer med stort kontrollbehov.
Att jag är en sådan person.
Men att jag har insett att man inte kan kontrollera någonting.
Allra minst sig själv.
Alltså låta det gå, låta det vara som det är – laissez-faire.
Hur temporärt allting är.
Ingenting varar mer än ett ögonblick.
Wittgensteins brorson: en vänskap, är en genialisk och alltså oerhört rolig bok av Thomas Bernhard att låna på biblioteket, här dagens nyheter om familjen Wittgenstein.
Och en helt fantastisk text om hur man lever med en kropp som förgiftar sig själv ometaforiskt i The Believer, Poison av Sarah Manguso. Prenumerera.
Påven är här.
Här och där och på middag i Élyséepalatset, påve in, påve ut, igår i Lourdes, i morgon God only knows, påve, påve, påve.
Är påven katolik?
Verkar så.
Påven och Sarkozy, påven och Carla Bruni, påven är modern och positiv, förändringsvänlig.
Inte ett ord om skilsmässor, abort, preventivmedel och hemsk popmusik.
Är påven katolik?
Beror på.
Religionshistorikern i dagsdebattprogrammet har färgat håret och ögonbrynen i en häpnadsväckande rödbrun färg. Avvikande.
Det är alltid bara män som diskuterar dagsaktualiteter i dagsdebattprogrammet.
I dag är det påven.
Påve bla, påve blablablabla, obladi påve oblada.
Själv låter påven anmärkningsvärt fjollig och inte särskilt förtroendeingivande.
ÄR påven katolik?
Jag har varit och handlat saker.
Och som vanligt tvingats förstöra tid och energi, händer, tänder och naglar på att försöka få bort streckkodsetiketterna och bryta upp de oöppningsbart hopfalsade förpackningarna.
Det är inget nytt med det.
Jag sa inte att det var något nytt – jag säger att det är fel.
Jag säger att de som klistrar dit streckkodsetiketterna så att de inte går att få bort utan att varan skadas och att de som gjort de oöppningsbart hopfalsade förpackningarna är onda människor.
Hänsynslösa, korttänkta.
Brutala.
Det är inte det att de har gjort en dumhet med att klistra dit de oborttagningsbara streckkodsetiketterna eller falsat ihop de oöppningsbara förpackningarna, det är inte handlingen som är ondskefull, det är människan som gör handlingen.
Du är ansvarig för det du gör.
Allt annat är flum.
Påvepaniken fortsätter, papamobilen kör kors och tvärs, pilgrimerna står på varandra i Lourdes, det är påvebilaga i Le Figaro, regeringen på knä tar nattvarden, j´en comprends rien, jag fattar ingenting och eftersom jag läser artiklarna om påvebesöket och inte ser påveinslagen på nyheterna så vet jag inte hur länge påven ska stanna och hur länge alltså påvepaniken ska hålla på.
Och i USA – att det skulle vara ett sådant genidrag av ödlan John McCain – Kain! – att ta kvinnan med Claudia Cardinalefrisyren från sextiotalet till sin vicepresident, jag kan inte tro det.
Att låta sin nittonårige son åka till Irak och sedan sitta i media och skryta med hur stolt hon är över honom, inte ens gud kunde gjort det värre med korsfästandet av sin son, jag fattar ingenting.
När jag var liten var det en sång som var populär, alla sjöng den, den var lika populär som ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”, det var Harry Belafonte och Odetta som sjöng sången som gick ut på att det var hål i en hink.
Sången var tråkig och tog aldrig slut och det där med hålet i hinken, ”there´s a hole in your bucket, dear Liza, dear Liza”, för att det skulle vara giltigt som populärkulturellt fenomen när jag var barn måste det varit något snuskigt som var bortom min fattningsförmåga och förstånd.
Det är hål i hinken, jag fattar ingenting.
*************************************
There´s a Hole in the Bucket
Traditional
(Boys)
There´s a hole in the bucket, dear Liza, dear Liza,
There´s a hole in the bucket, dear Liza, a hole.
(Girls)
So fix it dear Henry, dear Henry, dear Henry,
So fix it dear Henry, dear Henry, fix it.
With what should I fix it, dear Liza, dear Liza,
With what should I fix it, dear Liza, with what?
With straw, dear Henry, dear Henry, dear Henry,
With straw, dear Henry, dear Henry, with straw.
But the straw is too long, dear Liza, dear Liza,
The straw is too long, dear Liza, too long.
So cut it dear Henry, dear Henry, dear Henry,
So cut it dear Henry, dear Henry, cut it!
o s v i cirka tio verser till.
Nu har jag fått veta vad den här skylten – som alltså finns både i Frankrike och i Sverige och i och med det säkert över hela Europa, i hela världen vad vet jag – betyder och eftersom jag räknar med att jag är den enda som inte visste det så lämnar jag härmed återsamlingsplatsskylten som det heter därhän.
(Återsamlingsplatsen är den plats där alla ska samlas när något hemskt har hänt. Och räkna varandra och se att ingen har blivit kvar på katastrofområdet och i så fall göra allt vad man kan för att rädda den.
Att jag känner mig som om jag är den enda som står under återsamlingsskylten medan alla andra gladeligen är kvar på katastrofområdet har att göra med att jag är fullständigt utanför det som händer omkring mig i dag.)
Tommy Östlund tog återsamlingsplatsbilden.