Upptäckt:
Dag läggs till dag. Och plötsligt har det gått ett år.

Det är tidsbegränsat.
Trivselrisk.

Ska man låsa överlåset?
Vilket är värst – att inte komma ut eller att någon kommer in?
Låsa eller inte låsa överlåset.

Billiga butiker med servetter, värmeljus och dåligt husgeråd.
Fula saker för fattiga.
The poor pay more.

Artikel om unga miljonärer, hur många miljonärer under 25 år det finns i Sverige.
Så använder de pengarna; välbärgade storstadskvinnors favoritbutiker är:
Twilfit, Zara, Champagne och Polarn O Pyret…

Om jag vore miljonär skulle jag göra detsamma som nu men utan att ha ångest för följderna.

Slutsats efter vissa erfarenheter i verkligheten:
Att många vanliga normala löntagare är gisslan åt penninggalna styrandes makt.
Att även organisationer som går med vinst skär ner på personalen, omstrukturerar, rationaliserar.
Särskilt de!
Den totala respektlösheten för väl utfört arbete.
Hur människor mals ner för att de måste göra dubbelt så mycket dubbelt så fort och med hälften så mycket resurser.

Några gamla Dylan:
“You don´t need a weather man
To know which way the wind blows…”
“You just kind of wasted my precious time…”
“I was so much older then, I´m younger than that now.”

Bob Dylan när han läser om sig själv i tidningen i London 1965, att han röker 80 cigaretter om dagen:
”I´m glad I´m not me.”

Att Todd Haynesfilmen var så humorsanerad och osexig.
Jag tänker på några numera dödas sexliv. Att jag lånade ut min lägenhet när de bedrog dem som de bodde tillsammans med.

Julien Lepers, programledaren i Questions pour un champion, säger att hans program inte riktar sig till någon särskild grupp av tittare – rik eller fattig, ghetto eller inte ghetto, kapell eller moské – alla får vara med.

Ur intervju med en som heter Sanna Bråding:
”Hur ser du på framtiden?”
”Jag vill tillbaka. Skådespeleriet saknar jag jättemycket, särskilt nu när jag har så mycket känslor.”

Den fruktansvärda anekdoten om Charlie Mingus på The Five Spot, det är i början på sextiotalet, en vit kvinnlig pianist som spelar.
Charlie Mingus trakasserar henne hela kvällen:
“Go ahead bitch, show me what you can´t do, white lady wanna play jazz.”
Den vita kvinnliga pianisten spelar vidare, jag vet inte vad hon heter, hette.
Charlie fucking Mingus, det hade jag aldrig trott.

Någon gång ska jag göra en uppräkning av en del av det jag älskar som Woody Allen i Manhattan:
Hösten.
Atlanten.
Allting som är provisoriskt.
Broar.
Thomas Bernhards böcker.
En del Dylan.
Mina små iPod Shuffle.
Ansiktena på dem som jag älskar, deras röster.
Rösterna.
Kinderna.
Att de finns.
De som inte längre finns.

Någon gång ska jag göra en förteckning över vilka som får gråta på min begravning.
Och vilka som inte får sörja.

Paniken med att vara vid liv.
Friden med att inte vara det?

Det finns en juridisk term som är skuggtestamente.

Att köpa stora förpackningar när man bor ensam betyder att man räknar med att leva länge.

Dagisbarn i neonvästar på stan.
Hur skört allting är, hur otroligt farligt, de små barnen, får inte råka ut för någon av alla olyckor som står bakom dörren, runt hörnet, på taket och bara väntar på att få hända.

Att en dag se sig i spegeln och det är fullt med ränder och små graveringar på kinderna, avtryck.
Det går över, tänker man, det går över om några dar.
Det är nåt jag har fått och som man har ett tag och sen går det över.
Men det är det inte, visar sig vara kroniskt.
Frågan nu är om man är samma person som förut.
Före ränderna.

Apropå personer med stort kontrollbehov.
Att jag är en sådan person.
Men att jag har insett att man inte kan kontrollera någonting.
Allra minst sig själv.
Alltså låta det gå, låta det vara som det är – laissez-faire.

Hur temporärt allting är.
Ingenting varar mer än ett ögonblick.