När jag flyttade från Finistère och kom till den här staden hade jag ett litet sparkapital från när jag sålde min lägenhet i Stureby och det ville jag sätta in på banken.
“Placera det”, sa den bedårande bankmannen och placerade det åt mig.

Sedan hände det att framdörren till Rovern föll av och jag blev tvungen att köpa en ny bil. Trodde jag och alltså gjorde jag det.
Gick till den bedårande bankmannen igen.
“Ta lån”, sa han och att det var mycket bättre med lån än att betala.

Sedan visade det sig att jag inte vill ha den nya bilen, jag ville lösa lånet och sälja den. Jag vill till vilket pris som helst inte ha den bilen kvar.
Tror jag tills jag ringer till banken och säger att jag vill använda de placerade pengarna till att lösa lånet och det visar sig att den bedårande bankmannen, som sedan dess flyttat från staden och numer arbetar på en bank mycket långt härifrån, inte har informerat mig om att mina placerade pengar är bundna till år 2015.
År 2015 kommer jag att vara cirka 80 år, aldrig i livet att jag hade honom låtit placera pengarna om jag hade vetat att det var så lång placeringstid, jag vill ha pengarna nu.

“Om ni vill ha pengarna nu”, säger damen som efterträtt den före detta bedårande bankmannen på banken, “kostar det 5.678 euro.” Dvs mer än 50 000 kronor.

Det enda jag kan göra nu om jag vill bli kvitt bilen utan att slänga 5.678 euro i sjön är att sälja bilen och sedan fortsätta betala lånen på den.
Jag måste alltså tills jag är cirka 80 år en gång i månaden betala motsvarande 4300 kronor för en bil jag inte har och som jag sedan jag såg den i verkligheten första gången inte har velat ha.
Men det är en annan historia som jag redan har berättat här utan att utelämna någonting.

Sedan jag flyttade från Finistère har det inte hänt mig en enda positiv sak.
Det skulle i så fall vara det att tidvattnet är detsamma här som i Finistère, men dels vet jag inte om man kan uttrycka det som att tidvattnet är något som händer mig och dels är tidvattnet för stort för att kallas en positiv sak.

I söndags berodde förseningen på att personalen som hanterar bagaget på Charles de Gaulle strejkade.
Vad som kommer att orsaka förseningen på fredag står inte skrivet i stjärnorna för där står det inte skrivet någonting.
Det är det som är det bra med att vara stjärna, man slipper skriva.
Kan bara sitta där på himlafästet och tindra.

Själv tycker jag att det börjar bli ordning på inledningen av min bok men det är nog bara som jag tycker för att inte bli tokig.
Är tokig nog för mina behov.

I går höll jag på att krocka med Volvon, inte med en Volvo, med min Volvo krocka en annan bil.
Mitt fel, jag bara körde rakt in i en rondell.
Var bara inte närvarande men blixtreagerade, bråkdels sekund, foten på bromsen och olyckan avvärjd.
Efteråt försökte jag få det till att tanten i den andra bilen var skuld till att jag körde rakt in i rondellen men det gick inte.
Det var mitt fel.
Men tack vare min fantastiska reaktionsförmåga gick det bra.
Om det inte bara var det att jag, tanten i den andra bilen och våra passagerare hade den tur som man måste ha för att klara sig i biltrafiken en vanlig dag.

Så fastnade jag i tennisen, Wimbledon, fast det inte får ske, 2 juli vid halv sex.
Slutet på en match som Federer vann.
Sedan Rafael Nadal mot Andy Murray.
Men finns det ingen som kan säga åt Nadal att han inte får dra i sina kalsongresårer mellan varenda boll, han gjorde det för tre år sedan, han gör det nu. Var är hans mamma? Vad håller hans farbror tränaren på med? Varför säger Nike ingenting? Finns det ingen som kan ta itu med det här?

Värsta resan hittills.
Och den här gången var det inte resans fel, tågen kom och gick i tid trots att det var så kallad röd dag, högtrafikdag i fransk trafik.
Tåget kom i tid till flygplatsen, planet gick i tid, kom i tid till Arlanda.
Den här gången var det mig det var fel på, feber och elände.

Och idag, den 6 juli 15.20, oviss väntan på finalen i Wimbledon, uppskjuten på grund av regn.

kl 15.59 Nadal – Federer, fördel Nadal.

kl 17.12 2-0 i set till Nadal, det måste vara hans magiska kalsongresårer.

kl 18. ?- regnavbrott. Rysare på Wimbledon.

kl 18.21 – hopp om spel om tjugo minuter.

kl 18.53 – trav! I stället för finalen på Wimbledon.
Det regnar i Wimbledon. Bra boktitel av Anders Paulrud. Tråkig verklighet.

kl 18.57 – presenningen har tagits av i Wimbledon.

Kl. 20.54 – “det blir inte jämnare än så här.” Regnavbrott.

Förlorare genomgående – reklamavbrotten i TV4.

22.25 Nadal!

Ett stående ämne när jag pratar med mina människor – oavsett ålder och ställning – är toalettsitsarna.
Alla har problem med sina toalettsitsar.
Först sitter toalettsitsen fast och allt är bra och sedan börjar den halka för att i de värsta fallen ramla av.

De bästa toalettsitsarna finns enligt allmän åsikt på Ikea men Ikea skickar inte toasitsar.
Om man vill ha en toasits från Ikea måste man åka dit och hämta den själv.
190 kronor.
Köper man i badkarsvaruaffären i innerstan kostar en liknande runt 1800.

Det första jag kollar när jag hälsar på hos någon är toalettsitsen.
Just nu bor jag i lägenhet med en fantastisk toasits.
Svart, solid. Sitter som berget.
Tungt svart lock.
En toasits to die for.
Man han som bor i lägenheten har ingen aning om var den kommer ifrån.
Den var där när han flyttade in.

Om jag hade tillåtit kommentarer här på hemsidan eller behållit gästboken hade jag översvämmats av så kallade goda råd om toalettsitsar.
Men det är inte därför jag skriver det här.

Varför jag skriver det?
Jag vet inte.

Jag har fått en ny antidepressant och mot bättre vetande slår jag upp biverkningar på internet.
Förutom de vanliga som står på bipacksedeln – illamående, yrsel, dubbelseende, hallucinationer, sex-och matstörningar, viktökning, viktminskning, även:

Postoperativt delirium.
Patologiskt skrattande.
Kliande av sig själv – self scratching.
Attacker av psykotiska symptom och pseudoneurotisk schizofreni.
Obsessive-compulsive disorder.
Restless legs.
Självmord.
Amygdalaförstoring.
Förvirring, muskelryckningar.
Akathisia – vet jag inte vad det betyder och är för deprimerad för att slå upp.
Övergående ischemic attack – se ovan.
Hyponatremia – verkar vara något där man blir förgiftad om man dricker vanligt vatten.
Cholestasis – leversjukdom där flödet av galla från levern reduceras. Låter positivt men uppenbarligen inte.
Bradycardia – att hjärtat slår mindre än 60 slag per minut.
Oåterkalleligt håravfall.
Risk för att ramla.

Och så fortsätter det sida efter sida, den ena biverkningen mer skrämmande än den andra. Även om jag tycker det är komiskt med alla groteska biverkningar som en promilles promille av en hypokondriker på en miljon över 83 år har fått.
I vilket fall är biverkningarna inte mer skrämmande än vad det är att vara deprimerad, att vara nere när man vaknar, nere när man stiger upp, nere när man klär sig, duschar, äter frukost och så vidare, att inte ens bli glad när man hittar en ny fin penna som man trodde var borta för evigt.
Ingen glädjekänsla. Bara jaså jaha. Det var väl bra.

Jag känner mig lurad på gud.
Fast ingen i min familj har lovat mig någon.
Jag är arg på att gud inte finns.
Jag är arg på dem som tror på gud, evigt liv när alla måste dö.
Jag är arg för att jag måste dö.
Do not go gentle into that good night – allting är redan sagt av Dylan Thomas och många med honom, alltid honom och han och bättre än jag någonsin kan säga det och för det är jag arg.
Mycket arg.

Tre nya inlägg – fyra med det här – på en dag.
Det är bara för att jag inte får ihop min bok, den är för svår.
Och måste se lätt ut.
Men inte alltför lätt för det är den inte.
Det är svårt.

Internet legat nere i 3 dagar på grund av dålig sladd.
Jag också.

Jag skrev ett långt och välformulerat inlägg om manlig rockmytologi och Neil Youngs geni, men eftersom jag kopierade texten utan att byta ut accenterna så gick rubbet rakt ut i rymden utan omväg över finistere.se

Och nu orkar jag inte rekonstruera allt det intelligenta och genomskådande som jag skrev med anledning av att jag plötsligt kom på att jag tusen gånger hellre går omkring rostig än sedan länge utbränd och död.

They give you this
but you pay for that
And once you´re gone
you can never come back
When you´re out of the blue
and into the black

The king is gone
but he´s not forgotten
This is the story
of a Johnny Rotten
It´s better to burn out
than it is to rust
The king is gone
but he´s not forgotten

Hey hey my my
Rock and roll can never die
There´s more to the picture
Than meets the eye
Hey hey, my my