När jag flyttade från Finistère och kom till den här staden hade jag ett litet sparkapital från när jag sålde min lägenhet i Stureby och det ville jag sätta in på banken.
“Placera det”, sa den bedårande bankmannen och placerade det åt mig.
Sedan hände det att framdörren till Rovern föll av och jag blev tvungen att köpa en ny bil. Trodde jag och alltså gjorde jag det.
Gick till den bedårande bankmannen igen.
“Ta lån”, sa han och att det var mycket bättre med lån än att betala.
Sedan visade det sig att jag inte vill ha den nya bilen, jag ville lösa lånet och sälja den. Jag vill till vilket pris som helst inte ha den bilen kvar.
Tror jag tills jag ringer till banken och säger att jag vill använda de placerade pengarna till att lösa lånet och det visar sig att den bedårande bankmannen, som sedan dess flyttat från staden och numer arbetar på en bank mycket långt härifrån, inte har informerat mig om att mina placerade pengar är bundna till år 2015.
År 2015 kommer jag att vara cirka 80 år, aldrig i livet att jag hade honom låtit placera pengarna om jag hade vetat att det var så lång placeringstid, jag vill ha pengarna nu.
“Om ni vill ha pengarna nu”, säger damen som efterträtt den före detta bedårande bankmannen på banken, “kostar det 5.678 euro.” Dvs mer än 50 000 kronor.
Det enda jag kan göra nu om jag vill bli kvitt bilen utan att slänga 5.678 euro i sjön är att sälja bilen och sedan fortsätta betala lånen på den.
Jag måste alltså tills jag är cirka 80 år en gång i månaden betala motsvarande 4300 kronor för en bil jag inte har och som jag sedan jag såg den i verkligheten första gången inte har velat ha.
Men det är en annan historia som jag redan har berättat här utan att utelämna någonting.
Sedan jag flyttade från Finistère har det inte hänt mig en enda positiv sak.
Det skulle i så fall vara det att tidvattnet är detsamma här som i Finistère, men dels vet jag inte om man kan uttrycka det som att tidvattnet är något som händer mig och dels är tidvattnet för stort för att kallas en positiv sak.