Njut av
Sardinen på tunnelbanan
och
njut av den enligt väderleksrapporterna långvariga värmen i Sverige.
Men
ta inte av kläderna på ett sätt som är jobbigt för andra, titta i spegeln först.
***
Jag kommer inte att skriva något på www.finistere.se på ett tag.
Deadline på Sista boken från Finistère rusar emot mig med hastigheten av ett TGV-tåg, ett X-2000.
Så är det med det.

Eldkvarn i Kungsträdgården, foto Tommy Östlund.

***

Jag hör från Stockholm att det är hett.
Att folk klär av sig skoningslöst – män i shorts, långa sockor och loafers.
Att en som heter Björn Gustafsson har tagit time out.
Att SVT lanserar sajt omkungahuset.
Att Internet och TV-leveransen från Com Hem låg nere i 38 timmar i ett kvarter på Norrmalm och att vid samtal till Com Hem kunder antingen
1/
fick till intet förpliktigande svar av någorlunda vänliga norrlänningar eller

2/
”Jag jobbar på supporten i Malmö, du får väl skriva ett brev till Com Hem om du är missnöjd.”

Vad mer från Sverige?
Det finns hus som drivs med kroppsvärme, dessa hus heter passivhus.

Och en mening i en TV-krönika om en känd författare som jag inte tror håller med:
”Få författare har odlat sitt varumärke så tydligt som hon.”
Varumärke, trött man blir.
Men det kan vara någon ironi som jag inte förstår, jag kan ha blivit en utlandssvensk som missar den sorts kulturella överenskommelser som ironi är baserad på.

Mer?
Stockholm lär vara så vackert att hjärtat kan brista – tur att de där männen i shorts med långa sockorna och loafers går där så det inte blir för fint.

“La chair est triste, hélas!
et j´ai lu tous les livres”

Känd diktrad av Stéphane Mallarmé, djupt känd. Och trist är det och jag har läst alla böcker men skriva en

Hur motigt och jobbigt och deadlinefullproppat än livet är – någon T-shirt med texten:
LIFE IS BORING får ni aldrig se mig i.
Ni får inte se mig.
För om det är något jag är trött på så är det författare som visar upp sig.
En författare ska hålla sig i sina böcker.
De böcker som redan är skrivna och de som förhoppningsvis kommer att bli det.
I tid till deadline.

Den här recensionen av Proust and the Squid: the Story and Science of the Reading Brain och av The Solitary Vice, against reading fick mig att kasta mig på Amazon och beställa Proust and the Squid.
Kasta mig?
Det här är ett så kallat blogginlägg, inte ett stycke ur boken jag försöker skriva som jag har sådana krav på att den aldrig kommer att bli skriven och om den skulle bli det skulle den bli precis lika ansträngd och överarbetad som jag.

Recensionen av Proust and the Squid: the Story and Science of the Reading Brain och The Solitary Vice, against reading är skriven av Jessa Crispin, redaktör och grundare av Bookslut.com

Jaha.

Jag visste att jag var tvungen att hålla mig borta från fotbollen, jag har inte tid, det går inte, jag vet hur det blir men där jag sitter vid datorn och TV:n råkar vara på, Italien-Rumänien och nu när jag har börjat – jag kan ju inte sluta, jag fick inte börja titta på fotbollen och så gjorde jag det.
Italienarna har inte blivit fulare sen förra gången, Buffons räddning av straffen, min deadline ändras inte fast det är fotboll, jag vet inte hur jag ska hantera det här – serieusement pas – Frankrike Holland om en kvart.

Inte så att jag har fått djupare insikt om finesserna med fotbollen sedan sist, jag vet fortfarande knappt skillnaden på en hörna och en corner, men det är inte för finesserna jag tittar.
Inte för fotbollsspelarnas skönhet heller, även om det är roligt att se så vackra miljonärer springa omkring på en gräsmatta, nej orsaken till att jag inte kan sluta när jag har börjat titta – det är för det här med bollen.
Samspelet, målen, missarna.

Frankrike – Holland, jag kan ju inte stoppa matchen.
En bok är ju ändå bara en bok.

Jaha.
Så går det när man följer sitt hjärta och inte sitt förnuft.
3-1.

Tillbaks till bokskrivandet.

Jag hinner inte läsa artikeln, måste anställa någon som gör det åt mig, jag vill bli briefad, jag vill att någon ska leva mitt liv i stället för mig, jag vill att min bok ska vara slut, jag vet inte hur en pannkaksperson känner sig, men om det är någonting i närheten av hur jag känner det här på deadlinen får det vara.
Dålig dag.

Michael Dirda vill vara James Bond, jag vet inte vem jag vill vara, det finns ingen, jag måste skriva en. Någon som är som jag – för att det inte ska bli för stor omställning – men som har en fabriksny automatväxlad Jaguar, är i 45-årsåldern, bor i New York, på ett loft med fönster som går ända ner i golvet och utsikt över Chrysler Building och även modernt utrustade lägenheter i Bologna, Parma, Venedig och Rapallo, jag vill vara en litterär gestalt i en värld där allting fungerar, där locket inte ramlar av toaletten, där alla är snälla och jag är rik.